Att lyssna på sin kropp

 

Glad midsommar! Sänder soliga men kalla hälsningar från ett vintrigt Melbourne. Vi närmar oss slutet av juni och vi har två månader kvar av ”vintern”… Tack gode gud går vi mot ljusare tider nu, något att vara glad över. Och att solen faktiskt har varit framme nästan varje dag denna månad. Midsommar, denna underbara högtid som jag ju älskar så mycket och som ger mig lite sådär extra hemmalängtan, är ju denna helg och trots att det känns tungt att vara här just nu så går det faktiskt lite lättare för varje år...det vore väl konstigt annars? Sanna har precis åkt hem. Då jag och Steve fick en kaffebryggare (YAY) i present av henne och Roni så har vi numera lördagsdejter då hon tar med sig antingen en eller två stycke barn och vi dricker flera koppar kaffe på raken…som sig bör om man är av Nordisk härkomst. Typ den bästa stunden på hela veckan. Att hon är en mästare på att baka kanelbullar gör ju det hela ännu bättre. Hon är en av de finaste personer jag mött i hela mitt liv och jag är så sjukt tacksam över att vi träffades för tre år sedan. Midsommar är ju stort i Finland också så det var skönt att få vara lite deppiga ihop, någon som förstår liksom…

 

 

Tyvärr har jag har de senaste två månaderna mått väldigt dåligt pga min mage som har helt sagt ifrån. Alla som känner mig väl vet ju att jag har haft problemmage sedan jag blev så sjuk i Kenya och gjorde i brallan in public och blev inlagd på sjukhus… Det var som om att något rubbades när jag var där och jag har aldrig egentligen haft en bra mage sedan dess. Nu var det 7 år sedan så jag har ju vant mig, vilket också är sjukt…att man vänjer sig vid något som man tycker borde gå att fixa. Men magen är som sagt väldigt komplex och det har varit svårt att få några vettiga svar. IBS är ju det som de flesta läkare och jag själv diagnotiserar mig med. Vilket inte låter allvarligt och vilket de flesta tänker ”men det är ju inte så farligt”…Farligt. Nej. Men jobbigt…som bara den… Lite drygt en månad sedan vaknar jag i alla fall upp och känner att något är väldigt fel…Åker till vårdcentralen som skickar mig direkt till akuten. Alla prover tas bla bla….allt verkar bra förutom att min mage är ett kaos. Jag står nu i kö för att få köra en kolonoskopi för att utesluta något allvarligt…äntligen känner jag. Att jag aldrig har fått det svaret hemma? Jag vill bara få ett svar…Känner mig sjukt hjälplös i detta…Det påverkar mig väldigt negativt och det är svårt att koppla av helt och hållet när man ständigt går med buksmärtor. Vissa dagar är ju självklart bra medan andra är riktigt jobbiga…

 

För att försöka boosta min kropp med så mycket bra energi som möjligt har jag undvikit alkohol helt i mer än en månad nu, vilket har en fantastisk effekt (såklart) på precis allt…. annat än min mage…tyvärr. Mår så galet bra, energin är på topp, gymmet går galant, min hy har aldrig varit bättre som en 30+are (minus rynkor) men min mage, samma gamla visa… spelar ingen roll om jag dricker ett glas vatten så svullnar den upp. Jag skickade en bild häromdagen på min mage till min mamma, som nästan svimmade av då hon trodde jag var gravid. Ha. Så ni kan ju tänka er….

 

Trots ovan jobbiga så är livet ändå så himla fint just nu. Jag älskar mitt jobb, känner att jag har hittat min plats i teamet och jag har börjat tänka på hur jag kan gå vidare i min roll och inom vilka områden jag vill utvecklas. Steves nya jobb går även det bra och han känner att han äntligen har tagit ett kliv i rätt riktning, uppåt. Detta år är ju som jag skrev tidigare ett år då vi sparar pengar och semesterdagar till kommande två år som kommer innehålla så många roliga resor och upplevelser. Vi har så mycket att se fram emot, Jonte kommer ev i november, min syster och familj kommer till jul och nästa år kan vi äntligen resa lite igen, jag har eventuellt funderat på ett minibesök i Sverige också beroende på min ekonomi… Visst är det så att livet känns så mycket lättare och trevligare med roliga resor och besök att se fram emot…Jag är verkligen sådan som person att jag måste ha något att se fram emot annars blir jag deppad…haha… Det kan vara något så enkelt men ack så underbart som ett restaurangbesök på någon ny restaurang som vi velat testa ett tag…

 

Det blir ett kort inlägg idag, mest en snabb update helt enkelt…

 

Hoppas sommaren blir lång, varm och underbar.

 

Puss kram

Vardagstankar

 

God måndagseftermiddag min familj och mina kära vänner.  Blev väckt klockan sju på min lediga dag av att de skulle byta stuprännorna runt huset… väl vald dag att vara ledig på. Ingen sovmorgon med andra ord. Jag har en ledig dag per månad med mitt jobb, vi jobbar sju minuter extra varje dag eller något liknande för att kunna få ut en hel ledig dag per månad, helt okej måste jag säga. De pushar en även att inte spara dessa dagar utan att faktiskt ta ut dem då det är en förmån man ska utnyttja. Ganska så vacker höstdag idag, kallt såklart men solen är framme åtminstone. Gympass med Steve betyder obeskrivlig träningsvärk i morgon. Har fortfarande inte riktigt kommit över min olustighet över gym, och blir typ förbannad när jag inte klarar av något lika bra som honom haha…

 

Nu har vi kommit ganska bra i ordning i vår lägenhet och det börjar kännas som ett hem. Finbesök av Carro i  Mars och det var så fantastiskt att kunna erbjuda sovplats, något jag inte kunde när Frida var på besök förra året. Så mysigt att vakna upp och veta att man har henne där i rummet bredvid…Var obeskrivligt härligt att få en vecka med henne. Vi hade inte setts på nästan två år men det kändes som vi sade hej då igår. Som det var en dag sedan jag berättade för henne vad jag skulle göra, som det var en timme sedan hon svarade ”Men klart du ska, det har jag ju alltid vetat att du skulle göra”. DET är äkta vänskap. Att inte ifrågasätta utan att bara finnas där. Vänskap är att man kan låta det gå en längre tid men att det ändå känns precis som förut när man väl ses. Vi har förändrats mycket, men vår vänskap är lika stabil. Jag tror det blir ännu viktigare för mig att få det bekräftat när jag bor så långt hemfrån, vetskapen att med vissa vänner förändras inget, utan det förblir lika fint, lika äkta. Hon är nog också den som är mest lik mig när det kommer till att bara kasta sig utför, in i det okända och trots rädsla och oro bara köra…Skillnaden är att hon är modig på en helt annan nivå än mig… Jag är så imponerad över allt hon gör och hur hon ser möjligheter i det mesta, inte hinder. Jag är nog mer rädd, försiktig. När vi satt på balkongen första kvällen och åt poke och drack vin och hon träffade Steve för första gången så slog det mig också hur mycket hon påminner mig om honom. Låter konstigt men just det jag skrev här ovan att hon är orädd på ett sätt som Steve också är…Jag blir glad över att ha sådana människor i mitt liv, som får mig vilja mer, få mig ta det där extra steget…

 

Nu är det verkligen vardag här, därav en blogg som innehåller mer saker av det slaget. Det slog mig häromdagen när jag gick till vår lokala Coles (typ ICA) och skulle handla mjölk, hur bra jag trivs i St Kilda…eller Balaclava rättare sagt som området heter. Jag vet inte varför jag känner mig så tillfreds och hemma just här, men när jag jämför med Aspudden där jag bodde en längre tid, är det som natt och dag. Aspudden tog också tio min med tunnelbana in till city, härifrån åker jag tåg in till city på tio min så det är en närförort det också. Det var såklart mycket annat som spelade in att jag mådde som jag gjorde i Stockholm men det är en annan aura över denna plats, och en helt annan vibe i nästan alla förorter jag har varit i runt om i Melbourne.  Här känner jag kassörskorna på Coles, på ICA Aspudden sade jag nog knappt ens hej till dem…(hemska oförskämda jag)…. Är det kanske för att man har hittat rätt med så mycket annat, att resterande pusselbitar faller på plats också?

 

Ett annat steg i rätt riktning är att jag även har blivit temporär resident (YAY!) …så kanske känner jag mig ytterligare lite mer australiensk? Det tog exakt ett år för det visumet att bli godkänt, och när jag läser vad andra svenskar skriver om sina ansökningar så vet jag att det kunde ha tagit mycket längre. Tyvärr har den australienska regeringen precis ändrat visum-reglerna och det kommer ta längre tid att bli medborgare. Det spelar inte så stor roll egentligen, mest att det är tråkigt att behöva vänta ännu lite längre. Nästa år kan jag åtminstone ansöka om mitt PR vilket inte borde ta två år att få…men nej, de gör det inte lätt för en…Och det ska väl inte vara lätt heller för den delen.

 

Tyvärr går vi mot vinter nu och det betyder inte bara att innetofflorna är på utan även att Mimmi åker hem om några veckor. Jag kan helt ärligt inte förstå att det redan gått  fem månader…vart har tiden tagit vägen? Så glad för den tiden vi har fått ihop fem men också såklart ledsen över att hon ska åka. Nej, det verkar inte bli lättare med tiden…och det går heller inte att avsiktligt inte fästa sig vid någon…som man redan fäst sig vid…Det man känner känner man ju och jag försöker istället tänka att det är så fantastiskt att man nu har ytterligare en 10-poängare i sin vänskara. Och i hemlighet önska att hon kommer tillbaka…såklart…

 

Jag längtar hem jättemycket nu när det närmar sig sommar…och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte ville åka hem på besök. Inte så att jag går runt och är ledsen eller så men det är bara liiite jobbigare under vintern här. Två veckor i Sverige i augusti hade varit perfekt…men tyvärr så måste jag spara mina semesterdagar och mina pengar… jag kommer få vänja mig vid vartannat år som det ser ut nu. Hade man inte varit så otroligt förljust i att resa världen över så hade jag kunnat åka varje år men nu vill man ju inte lägga alla pengar och all ledighet på Sverige…på att åka hem. Men ni vet ju alla att ni är väldigt mycket välkomna hit på besök :)

 

Blir ett ganska kort inlägg idag, jag vill mest hålla er uppdaterade och att ni ska veta att jag mår bra, vardagen lunkar på och livet känns väldigt trivsamt. Det finns såklart alltid saker man vill förbättra, nya mål man sätter upp, men i nuläget är jag väldigt glad över att min familj mår bra där hemma, att vi får vara friska…

 

Jag tänker på er varje dag. KRAMAR och kärlek

Ett händelserikt slut på ett mediokert år

 

Kära familj och vänner. Jag har varit urusel på att blogga på sistone,…det var säkert tre månader sedan nu. Och det har hänt så otroligt mycket så jag vet inte vart jag ska börja och hur utförligt jag ska berätta för vill inte tråka ut er.

 

2016, året som var väldigt mycket upp och ner började bra, hade en tråkig mitt men slutade alldeles alldeles underbart. Som ni säkert har  förstått och sett på sociala medier så är jag numera en förlovad kvinna. Att förlova sig har aldrig varit något jag ens funderat över, och i Sverige är det ju inte riktigt samma sak som här.  Inte riktigt lika stort. Tänk USA…lite så är det i Australien. Det är stort. Det ska vara stort. Mannen (läs mannen, för en kvinna ska absolut inte fria) ska gå ner på knä. Och ringen ska vara en fuck you-ring, värd tre månadslöner minst och sedan jämför man med sina väninnor vem som har den största sstenen. Ehhh….vår förlovning blev inte riktigt så… Lång historia kort. Jag älskar Steve. Jag älskar denna man som inte bara är sjukt bra på så många olika saker, han är också rolig, spontan, äventyrlig och har ett hjärta av guld. Listan går att göra lång. Ni vet ju själva hur det är när man hittat någon som man känner så starkt för. Men då jag aldrig sett mig som en person som någon gång kommer att gå nedför alltaret…baramtatam….baramtatam…kände jag ändå väldigt snart efter att jag träffat Steve att jag vill fria till honom. Jag ville vara den som utsätter mig för detta nervösa, stora…den som nojar inför svaret, den som plötsligt helt ologiskt tvivlar på sig själv och sin partners känslor, den som får bära på massa knasiga lustiga frågor…”tänk om” … Det som skulle bli ett romantiskt  (i mitt mått mätt romantiskt ) frieri på en strand i Lorne, där vi hade får första weekend ihop, med jordgubbar, choklad, bubbel och fågelkvitter i bakgrunden, slutar med regn, hagel, att jag håller på att skita på mig av nervositet, att själva frieriet sker i en bil på en parkering var inte riktigt planerat…den lyxiga chokladen jag köpt och där ringarna låg i blev inte alls den lilla efterätten efter vår lyxiga picknick…det blev snarare en befallning”HAVE SOME CHOCOLATE!!”…lyckligtvis sade han ja och jag började gråta av lättnad. Och ja, ringen var stor som ett armband. Jag gör ALDRIG om detta (förhoppningsvis behöver jag aldrig det heller)… for god´s sake…nervösare stund i mitt liv tror jag inte finns…

 

Tack alla ni som varit underbara och grattat, stöttat och inte kommit med inte så genomtänkta kommentarer som vi har fått här…”SHE proposed?”…"Why?"...etc…. Think outside the box people! Think 2017. Och jag är från Sverige. Say no more. Bröllopet blir en liten historia, om jag fick välja åker vi till Vegas och låter Elvis viga oss och sedan gamblar vi och åker på fet bröllopsresa i Central Amerika med ryggsäckarna…det sistnämnda tror jag Steve är med på men tror inte Elvis-iden riktigt faller honom i smaken. Får kanske bli andrahandsvalet på en strand någonstans i Asien…om några år…

 

Efter en förlovning i en ganska så traditionsenlig familj  följde en inte så helt otrevlig överraskning…Steves pappa köpte Sverigebiljett till Steve ”för nu måste du träffa din fästmös familj”….Herregud, så otroligt underbart och fantastiskt det var att få ta med Steve hem. Det blev ju så plötsigt allting så mina planer hemma var ju redan satta, fick stuva om lite i schemt men det blev så himla himla bra. En väldigt fin känsla att få preesentera honom för min familj, speciellt mamma. Gjorde mig varm inombords att se de två ihop. Att få åka på rundtur i skogen med min kära far och höra han på engelska förklara var hans markgränser går och dra ett skämt om grannarna...som jag måste översätta och censurera....Två intensiva veckor men ändå kvalitetstid med familj och vänner. Stockholm var grått och regnigt men med fina dejter med vänner gjorde det inte så mycket. Det känns som vi tog ett stort steg framåt..hur kan man egentligen säga att man känner någon fullt ut om man inte har träffat dennes familj och vänner? De är ju ni som har gjort mig till den jag är. Därför var det så otroligt fint att Steve fick träffa er och lära känna de människorna som har format mig. Jag är stolt. Så stolt för jag tycker jag har den bästa familjen och de bästa vännerna, såklart.

 

Ett stopp i Chiang Mai med bästa Jonte följde sedan…som jag önskade att vi fick ytterligare en vecka ihop, gick alltför fort men var så bra, som alltid. Att ha en vän som adrig säger nej till att resa, även om det bara är för ett par dagar, det känns lyxigt. Vi är så olika men ändå så lika…(om det går ihop!?) så det funkar så otroligt bra att resa ihop. Att säga hej då denna gång var svårt, det var som att tårarna inte ville sluta rinna. Det blir väldigt tydligt, uppenbart, osv när man är hemma såhär och träffar vänner och familj och det aldrig någonsin kommer kännas så med någon här i Australien (förutom Steve då)….att det är något jag alltid kommer få sakna, längta efter och få ge upp om jag ska bo här. Ibland känns det fruktansvärt tungt…men som jag har skrivit innan, det är inget jag vill klaga över för då skulle jag inte göra annat än att klaga och jag har ju själv valt detta. Men det betyder inte att det inte är svårt ibland.

 

Något som jag ser väldigt ljust på är min jobbsituation. Jag har aldrig riktigt trivts till 100% på någon arbetsplats, ledsamt men sant. Har absolut haft bra arbetsplatser men det har alltid varit något som inte stämt. Men nu, nu äntligen har jag hittat rätt. Kollegorna är underbara, jobbet är kul OCH utmananande och jag känner att jag kan stå för det jag gör. Tidigare har det varit brancher jag kännt mig helt vilsen i, samtidigt som det har gjort att jag vuxit enormt då jag gjort saker jag inte varit helt bekväm med. Vi har haft orientation weeks på institutet nu, som vi kan efterlikna våra nollningsveckor på universitetet. Minus alkohol. Jag blev alldeles nostalgisk när studenterna nervösa kom in på måndag morgonen och skulle registrera sig för sina kurser. Minns känslan så väl. Har varit fantastiskt kul att organisera hela grejen, allt från promotion material till registrering, servera mat (här hjälps vi alla åt haha) och förbereda konferenssalar. SÅ kul.

 

Min umgängeskrets har även fått ett nytt tillskott, Mimmi. För de som inte vet så är Mimmi också från Vetlanda, vi kände inte varandra tidigare men vi kände till varandra…när jag gick i trean på gymnasiet gick Mimmi i ettan och i en liten stad som Vetlanda är ”känner ”ju alla alla…Fick för en tid sedan ett litet mail från denna tjej, ett mail som helt enkelt bestod av lite frågor om min tid här i Melbourne…att hon var sugen på att göra som gjorde, lämna allt för en tid och testa något annat. Och jag är ju såklart en förespråkare av detta fenomen så jag påbörjade direkt min övertalningsprocess…men det behövdes dock inte så mycket övertalning för jag tror denna donna bestämt sig redan innan hon mailade mig. Nu är hon då här och jag vill aldrig att hon ska åka hem igen. Det här med att man klickar med folk på vuxna dagar, det är sällsynt…Kanske är det också extra speciellt eftersom vi båda är från Vetlanda och har det gemensamt, det blir liksom så enkelt att relatera till saker. Känns bara så lätt och naturligt med henne. Jag är så glad att hon är här  i Melbourne och att hon verkar trivas så bra. Nu börjar alltså övertalningsprocess nummer två: att få henne att göra sitt farmwork och stanna ytterligare ett år. Hehe.

 

En annan förändring i vårt liv är att vi har i dagarna flyttat till en trea…precis runt hörnet från vår lilla tvåa. Läget kunde inte vara mer perfekt, det kommer bli svårt att lämna detta område när/om vi ska det någon gång i framtiden…man blir lätt bekväm att ha allting utanför dörren och bara 15 min gång till stranden… Vi har länge velat flytta till en större lägenhet, en minitvåa kändes alltför liten det sista året och hur mycket man än rensar ur garderober och annat så har man ändå så många saker….och man samlar ju bara på sig mer och mer. Denna lägenhet är en äldre trea, med stort sovrum och en mindre där vi har dator, steves gitarrer och lite sånt…Vi har även balkong och ett garage vilket är guld värt. Det jag värdesätter mest med detta boende är mitt älskade trägolv. Något som inte växer på träd i detta land. Vilket också tyvärr betyder att det kommer bli kallt under vintern…men med lite mattor och filtar ska vi nog klara oss. Det kan ju aldrig bli så illa som lilla jag med vinterjacka under täcket i Brunswick, ensam och miserabel. Den är inte perfekt men den har potential och karaktär, något som vi kände när vi var på visningen. OCH, hyran är så bra för att vara i detta ormåde där hyrorna brukar vara höga.

 

Året har börjat så bra och jag tror och hoppas det kommer fortsätta så…

 

Må gott mina vänner och håll ut där hemma, snart är det vår och allt blommar, asfalten är torr och Sverige är vackrare än någonsin!

 

 

 

                                                   

lifeistoday.blogg.se

En blogg om mitt liv i Australien där jag bor och arbetar sedan två år tillbaka.

RSS 2.0