Matstaden Melbourne

 

Vet ni hur underbart det känns att skriva att det nu är officiellt vår. Oavsett väder. Väldigt viktigt det här med att markera att 1 sep är vår. Har aldrig riktigt tänkt på att vi i Sverige har officiella vinter/vår/sommar/höstmånader…eller det kanske vi har? Jag menar, jag vet att vi har vinter i dec men jag skulle vilja påstå att den börjar redan i november och kan hålla på till mars?

 

Det känns i vilket fall som att denna var den lättaste vintern hittills och det blir min fjärde. Den var solig och inte alls så regnig och blåsig som det kan vara, visst var det bitvis kallt men tycker ändå, trots att vår lägenhet peakade vid 15 grader, det gick bra. Har nog aldrig kännt mig så ensam dock, begravt mig i jobb, vilket har varit perfekt. Nog det som har gjort att dessa månader gått så fort. Sanna har varit hemma i Finland, Marilou hemma i Nederländerna och Katrina på resande fot. Till och med Josh och Amar har varit borta så har jag kännt mig sjukt ensam. Och jag vet att man blir stark, verkligen, det stämmer. Men det är lite läskigt att tänka att det har gått dagar utan att jag har pratat med en enda människa förutom Steve och mina kollegor. Ha. Låter deppigt va? Det måste fortfarande vara det som är svårast. Att inte kunna ta upp telefonen och ringa sin bästis och prata….om vad som helst..Ibland frågar jag mig själv om det verkligen är värt det? Att missa så många år av vänskap, av stora händelser, av de små vardagssakerna som gör livet… Jag är mycket väl medveten om att varje år som går så glöms man bort, lite lite grann. Det är så livet är och det är något man får leva med. Det var så lätt för alla, inklusive mig själv, att säga att vi håller kontakten, vi pratar lika mycket eller vi mailar och skypar. Men så blir det aldrig. Och det är naturligt tror jag. Ingens fel eller allas fel. Det är bara livet.

 

Jag tänkte att detta inlägg ska handla om mat litegrann. Nej, jag ska inte tråka ut er med massa matbilder, även då jag tillhör den lilla grupp som älskar matbilder och blir glad och inspirerad istället för irrterad och uttråkad. Vet ni vad en av de bästa sakerna med att bo utomlands är? (Om man bortser från minussaldot på kompiskontot). Man ser allt med nya ögon. Det tar ett tag, det ska jag inte förneka. Har man bott i ett land som Sverige, speciellt, där det mesta är väldigt bra, är det svårt att komma till ett nytt land och känna att shit vad bra det är här. Vi känner oftast istället att  ”Gud vad bra vi har det” när vi jämför. Vi har ett välfärdssystem som många länder bara drömmer om att kunna efterlikna en bråkdel, vi har gratis skolgång…hallå hur många länder kan skryta med att skolan är för alla oavsett ekonomi? Ja men vi betalar högst skatter i världen, kommer nu någon säga. Ja vi betalar absolut höga skatter. Men vet ni vad, det gör vi i Australien också, absolut inte lika höga men nog betalar vi och det går inte till fri skolgång kan jag tillägga. Skulle jag få för mig att skola om mig, eller kanske fortsätta till masterexamen…som internationell student handlar det om sjuka hundratusentals summor, för en lokal student inte lika mycket men absolut kostsamt…tiotusentals och åter tiotusentals kronor. För att inte nämna skillnaderna mellan privatskolor och allmänna skolor…just saying…

 

Oki sorry skulle ju handla om mat detta…inte om australiens skolsystem…Okej så mat. Född på 80-talet och från Småland så har min barndom präglats av husmanskost, och det är något som jag förknippar med trygghet och värme. Jag älskade att kika i min mormors grytor, stoppade till och med korv med henne när det begav sig och min favoriträtt var potatismos och köttbullar. Mina matpreferenser har ganska ordentligt förändrats sedan jag flyttade hemifrån, vilket ju är helt naturligt. Man lagar mat själv och man gör lite twister på sina föräldrars rätter. Men flytten till ett annat land har gjort att jag har ifrågasatt maten vi svenskar fortarande är så glada åt samt mina egna matvanor mer. Och jag förstår mer och mer varför folk man diskuterar mat med tycker svensk mat låter helt galen. Jag menar, hur kan man försvara surströmming, sill, allt salt vi häller på, smörgåstårta (seriöst, vi tycker det är den bästa grejen någonsin men tänk lite…fisk på en tårta, köttbullar och grönsaker…såklart det låter helt vidrigt i andras öron).

Okej vi kan börja med frukost. Dagens bästa måltid. Frukost för en svensk ser helt galet annorlunda ut än för en aussie. Och frågar ni mig så tycker jag en typisk svensk vardagsfrukost är bättre än en australiensk och det är något jag fortfarande saknar. Då är jag är en sucker för filmjölk, kokt ägg, mörkt grovt bröd med vällagrad ost, keso…Eller en riktigt nice hotellfrukost hemma som har typ 20 olika sorters bröd, ostar, pålägg samt yoghurt/filmjölk och 20 sorters muesli, olika kokningstid på äggen (apviktigt ju, Steve tyckte det var det fånigaste han sett när vi åt hotellfrukost i Stockholm). En macka med pålägg som typ ost skinka och färska grönsaker är svårt att hitta här. Det mesta är tillagat. Du kan få en toastie om du ber snällt.Vitt bröd med dålig ost. Nej tack.

 

Meeeen, trots ovan så är helgfrukost heeelt annorlunda. Min favoritingrediens och ja, favorit i alla kategorier är avokadon. Och den mina vänner, den är stor här. Stor som i populär. En helgfrukost utan avokado är katastrof. Jag tror nog största skillnaden är att frukosten oftast är varm här, mycket stekt bacon och ägg. Jag försöker äta gröt i veckan samt knäckebröd, dvs närmast vårt goda knäckebröd jag kan komma.

 

Nu till lunch… och här börjar mina matrutiner skilja sig lite från hur jag åt i Sverige och vad normalt sett min familj brukar äta. Första grejen jag knappt rör längre är mjölk. Alla mjölkprodukter nästan. Jag drack inte mycket mjölk tidigare heller men i min familj har och är mjölkprodukter en stor grej i matlagning. Grädde…yum…såklart allt blir så mycket godare med en skvätt grädde. Creme fraiche, något som brukade vara en av mina favoritingredienser går att få tag på här men kostar runt 22 kronor burken… Jag köper det vädigt sällan för jag lagar sällan mat med det här.

 

Smör är nummer två, igen, kommer från en såsfamilj och vad gör en god sås ännu godare om inte lite smör? Haha. Australien har två såser. ”Såser”. Tomato sauce och mayo. Tomato sauce är ketchup. Sedan har de såklart gravy, vilket är ett samlingsbegrepp på sås men som refererar till den här bruna sörjan man ibland får till sin roast. Så, då jag har bosatt mig i ett icke sås-till-allt-jag-äter-land blir det oftast såslösa luncher, jag har avokado på mackan istället för smör, och jag avstår från mjölkprodukter.

 

Nu till sötsuget…Det finns inget gott godis här…alls…så there you go. Easy peasy. Fika gör man ju inte på samma sätt som ni vet. Nej mamma, du hade inte klarat en dag här utan dina frekventa fikapauser med kaka och påtår.

 

Vad jag lagar mycket av är asiatisk mat. Något jag sällan gjorde i Sverige. Den stora kinesiska, thailändska och vietnamesiska befolkningen här har gjort Melbourne till en helt fantastisk matstad. Jag har seriöst aldrig ätit så god thailändsk och vietnamesisk mat som här. De få gånger man åt något riktigt gott i Stockholm betalade man sjukt mycket för det och då känns det nästan inte värt det när man summerar kvällen. Såklart man blir påverkad av alla fantastiska restauranger här och vad man numera lagar själv. Under mitt första år här vad allt jag längtade efter en flottig kebabpizza med extra allt eller potatisgratäng med fläskfile haha…nu, 3,5 år senare not so much. Även om det står högst på äta-listan då jag är hemma i Sverige.

 

Det tar ju såklart tid att hitta sig själv i en ny vardag, en ny mataffär, lokalisera nya favoritrestauranger…men det är ju också något av det bästa som finns, att gör research, att upptäcka nya maträtter, nya smakexplosioner... Jag tror att denna flytt har lärt mig att tänka outside the box på ett annat sätt. Att vara öppen för nya saker. Oavsett om det är mat eller något annat. Ovan var ju bara ett exempel på hur mycket man kan förändras. Fast mamma, om du läser detta betyder inte det att jag inte vill att du ska laga din goda fläskfile i gräddsås…Eller sluta baka världens godaste kanelbullar…Eller dina hallongrottor…listan går att göra lång…

 

Nog talat om mat, ni blev säkert väldigt uttråkade av att läsa ovan, men den här bloggen är ju också lite av terapi för mig, att skriva av mig, oavsett om det är särskilt spännande eller inte.

 

Jobbmässigt så går allt så bra, jag och Steves trivs båda väldigt bra där vi är just nu. Jag har denna vinter fått göra ett par expos tillsammans med en kollega och det känns så kul att de skickar mig. Jag är fortfarande i upplärningsfasen när det kommer till antagningsprocessen för internationella studenter och trots att det är tusen saker att kunna så går det åt rätt håll. Jag vill absolut försöka inrikta mig mer mot marknadsföringdelen för internationella studenter och agents och min manager vet om hur jag känner. Jag tror det inte är redo att släppa mig helt och hållet än, då jag har kommit in i min roll väldigt bra nu och gör jag mer marknadsföringsjobb får någon annan täcka upp för mig…så ja, vi får se hur det blir.

 

För övrigt så har jag inte ett utan TRE besök hemifrån att se fram emot. Herregud, är man exhalterad eller vad? Jag går runt med ett fånigt leende på läpparna. Det är en speciell känsla att veta om att det kommer människor som jag älskar mer än något annat, hit på besök, till lilla mig. Vi börjar med en av mina favoritpersoner of all time, Jonte…November kan inte komma fortare… Vi skapar alltid speciella minnen när vi reser, oavsett vart.

 

Nej nu är det lördagkväll och jag ska spendera denna kväll med att se sista avsnittet av GOT...

 

Hörs snart igen.

Att lyssna på sin kropp

 

Glad midsommar! Sänder soliga men kalla hälsningar från ett vintrigt Melbourne. Vi närmar oss slutet av juni och vi har två månader kvar av ”vintern”… Tack gode gud går vi mot ljusare tider nu, något att vara glad över. Och att solen faktiskt har varit framme nästan varje dag denna månad. Midsommar, denna underbara högtid som jag ju älskar så mycket och som ger mig lite sådär extra hemmalängtan, är ju denna helg och trots att det känns tungt att vara här just nu så går det faktiskt lite lättare för varje år...det vore väl konstigt annars? Sanna har precis åkt hem. Då jag och Steve fick en kaffebryggare (YAY) i present av henne och Roni så har vi numera lördagsdejter då hon tar med sig antingen en eller två stycke barn och vi dricker flera koppar kaffe på raken…som sig bör om man är av Nordisk härkomst. Typ den bästa stunden på hela veckan. Att hon är en mästare på att baka kanelbullar gör ju det hela ännu bättre. Hon är en av de finaste personer jag mött i hela mitt liv och jag är så sjukt tacksam över att vi träffades för tre år sedan. Midsommar är ju stort i Finland också så det var skönt att få vara lite deppiga ihop, någon som förstår liksom…

 

 

Tyvärr har jag har de senaste två månaderna mått väldigt dåligt pga min mage som har helt sagt ifrån. Alla som känner mig väl vet ju att jag har haft problemmage sedan jag blev så sjuk i Kenya och gjorde i brallan in public och blev inlagd på sjukhus… Det var som om att något rubbades när jag var där och jag har aldrig egentligen haft en bra mage sedan dess. Nu var det 7 år sedan så jag har ju vant mig, vilket också är sjukt…att man vänjer sig vid något som man tycker borde gå att fixa. Men magen är som sagt väldigt komplex och det har varit svårt att få några vettiga svar. IBS är ju det som de flesta läkare och jag själv diagnotiserar mig med. Vilket inte låter allvarligt och vilket de flesta tänker ”men det är ju inte så farligt”…Farligt. Nej. Men jobbigt…som bara den… Lite drygt en månad sedan vaknar jag i alla fall upp och känner att något är väldigt fel…Åker till vårdcentralen som skickar mig direkt till akuten. Alla prover tas bla bla….allt verkar bra förutom att min mage är ett kaos. Jag står nu i kö för att få köra en kolonoskopi för att utesluta något allvarligt…äntligen känner jag. Att jag aldrig har fått det svaret hemma? Jag vill bara få ett svar…Känner mig sjukt hjälplös i detta…Det påverkar mig väldigt negativt och det är svårt att koppla av helt och hållet när man ständigt går med buksmärtor. Vissa dagar är ju självklart bra medan andra är riktigt jobbiga…

 

För att försöka boosta min kropp med så mycket bra energi som möjligt har jag undvikit alkohol helt i mer än en månad nu, vilket har en fantastisk effekt (såklart) på precis allt…. annat än min mage…tyvärr. Mår så galet bra, energin är på topp, gymmet går galant, min hy har aldrig varit bättre som en 30+are (minus rynkor) men min mage, samma gamla visa… spelar ingen roll om jag dricker ett glas vatten så svullnar den upp. Jag skickade en bild häromdagen på min mage till min mamma, som nästan svimmade av då hon trodde jag var gravid. Ha. Så ni kan ju tänka er….

 

Trots ovan jobbiga så är livet ändå så himla fint just nu. Jag älskar mitt jobb, känner att jag har hittat min plats i teamet och jag har börjat tänka på hur jag kan gå vidare i min roll och inom vilka områden jag vill utvecklas. Steves nya jobb går även det bra och han känner att han äntligen har tagit ett kliv i rätt riktning, uppåt. Detta år är ju som jag skrev tidigare ett år då vi sparar pengar och semesterdagar till kommande två år som kommer innehålla så många roliga resor och upplevelser. Vi har så mycket att se fram emot, Jonte kommer ev i november, min syster och familj kommer till jul och nästa år kan vi äntligen resa lite igen, jag har eventuellt funderat på ett minibesök i Sverige också beroende på min ekonomi… Visst är det så att livet känns så mycket lättare och trevligare med roliga resor och besök att se fram emot…Jag är verkligen sådan som person att jag måste ha något att se fram emot annars blir jag deppad…haha… Det kan vara något så enkelt men ack så underbart som ett restaurangbesök på någon ny restaurang som vi velat testa ett tag…

 

Det blir ett kort inlägg idag, mest en snabb update helt enkelt…

 

Hoppas sommaren blir lång, varm och underbar.

 

Puss kram

Vardagstankar

 

God måndagseftermiddag min familj och mina kära vänner.  Blev väckt klockan sju på min lediga dag av att de skulle byta stuprännorna runt huset… väl vald dag att vara ledig på. Ingen sovmorgon med andra ord. Jag har en ledig dag per månad med mitt jobb, vi jobbar sju minuter extra varje dag eller något liknande för att kunna få ut en hel ledig dag per månad, helt okej måste jag säga. De pushar en även att inte spara dessa dagar utan att faktiskt ta ut dem då det är en förmån man ska utnyttja. Ganska så vacker höstdag idag, kallt såklart men solen är framme åtminstone. Gympass med Steve betyder obeskrivlig träningsvärk i morgon. Har fortfarande inte riktigt kommit över min olustighet över gym, och blir typ förbannad när jag inte klarar av något lika bra som honom haha…

 

Nu har vi kommit ganska bra i ordning i vår lägenhet och det börjar kännas som ett hem. Finbesök av Carro i  Mars och det var så fantastiskt att kunna erbjuda sovplats, något jag inte kunde när Frida var på besök förra året. Så mysigt att vakna upp och veta att man har henne där i rummet bredvid…Var obeskrivligt härligt att få en vecka med henne. Vi hade inte setts på nästan två år men det kändes som vi sade hej då igår. Som det var en dag sedan jag berättade för henne vad jag skulle göra, som det var en timme sedan hon svarade ”Men klart du ska, det har jag ju alltid vetat att du skulle göra”. DET är äkta vänskap. Att inte ifrågasätta utan att bara finnas där. Vänskap är att man kan låta det gå en längre tid men att det ändå känns precis som förut när man väl ses. Vi har förändrats mycket, men vår vänskap är lika stabil. Jag tror det blir ännu viktigare för mig att få det bekräftat när jag bor så långt hemfrån, vetskapen att med vissa vänner förändras inget, utan det förblir lika fint, lika äkta. Hon är nog också den som är mest lik mig när det kommer till att bara kasta sig utför, in i det okända och trots rädsla och oro bara köra…Skillnaden är att hon är modig på en helt annan nivå än mig… Jag är så imponerad över allt hon gör och hur hon ser möjligheter i det mesta, inte hinder. Jag är nog mer rädd, försiktig. När vi satt på balkongen första kvällen och åt poke och drack vin och hon träffade Steve för första gången så slog det mig också hur mycket hon påminner mig om honom. Låter konstigt men just det jag skrev här ovan att hon är orädd på ett sätt som Steve också är…Jag blir glad över att ha sådana människor i mitt liv, som får mig vilja mer, få mig ta det där extra steget…

 

Nu är det verkligen vardag här, därav en blogg som innehåller mer saker av det slaget. Det slog mig häromdagen när jag gick till vår lokala Coles (typ ICA) och skulle handla mjölk, hur bra jag trivs i St Kilda…eller Balaclava rättare sagt som området heter. Jag vet inte varför jag känner mig så tillfreds och hemma just här, men när jag jämför med Aspudden där jag bodde en längre tid, är det som natt och dag. Aspudden tog också tio min med tunnelbana in till city, härifrån åker jag tåg in till city på tio min så det är en närförort det också. Det var såklart mycket annat som spelade in att jag mådde som jag gjorde i Stockholm men det är en annan aura över denna plats, och en helt annan vibe i nästan alla förorter jag har varit i runt om i Melbourne.  Här känner jag kassörskorna på Coles, på ICA Aspudden sade jag nog knappt ens hej till dem…(hemska oförskämda jag)…. Är det kanske för att man har hittat rätt med så mycket annat, att resterande pusselbitar faller på plats också?

 

Ett annat steg i rätt riktning är att jag även har blivit temporär resident (YAY!) …så kanske känner jag mig ytterligare lite mer australiensk? Det tog exakt ett år för det visumet att bli godkänt, och när jag läser vad andra svenskar skriver om sina ansökningar så vet jag att det kunde ha tagit mycket längre. Tyvärr har den australienska regeringen precis ändrat visum-reglerna och det kommer ta längre tid att bli medborgare. Det spelar inte så stor roll egentligen, mest att det är tråkigt att behöva vänta ännu lite längre. Nästa år kan jag åtminstone ansöka om mitt PR vilket inte borde ta två år att få…men nej, de gör det inte lätt för en…Och det ska väl inte vara lätt heller för den delen.

 

Tyvärr går vi mot vinter nu och det betyder inte bara att innetofflorna är på utan även att Mimmi åker hem om några veckor. Jag kan helt ärligt inte förstå att det redan gått  fem månader…vart har tiden tagit vägen? Så glad för den tiden vi har fått ihop fem men också såklart ledsen över att hon ska åka. Nej, det verkar inte bli lättare med tiden…och det går heller inte att avsiktligt inte fästa sig vid någon…som man redan fäst sig vid…Det man känner känner man ju och jag försöker istället tänka att det är så fantastiskt att man nu har ytterligare en 10-poängare i sin vänskara. Och i hemlighet önska att hon kommer tillbaka…såklart…

 

Jag längtar hem jättemycket nu när det närmar sig sommar…och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte ville åka hem på besök. Inte så att jag går runt och är ledsen eller så men det är bara liiite jobbigare under vintern här. Två veckor i Sverige i augusti hade varit perfekt…men tyvärr så måste jag spara mina semesterdagar och mina pengar… jag kommer få vänja mig vid vartannat år som det ser ut nu. Hade man inte varit så otroligt förljust i att resa världen över så hade jag kunnat åka varje år men nu vill man ju inte lägga alla pengar och all ledighet på Sverige…på att åka hem. Men ni vet ju alla att ni är väldigt mycket välkomna hit på besök :)

 

Blir ett ganska kort inlägg idag, jag vill mest hålla er uppdaterade och att ni ska veta att jag mår bra, vardagen lunkar på och livet känns väldigt trivsamt. Det finns såklart alltid saker man vill förbättra, nya mål man sätter upp, men i nuläget är jag väldigt glad över att min familj mår bra där hemma, att vi får vara friska…

 

Jag tänker på er varje dag. KRAMAR och kärlek

lifeistoday.blogg.se

Jag bestämde mig 2014 att lämna min trygga vardag i Sverige och ge mig ut på ett äventyr ensam till Australien. Nu, mer än 3 år senare bor och jobbar jag i världens bästa stad Melbourne. Läs min blogg om min vardag här, om allt och ingenting, tankar, funderingar eller bara struntprat...

RSS 2.0