Att lita på sin magkänsla

 

Jag har verkligen varit extremt dålig på att skriva blogg på senaste, jag vet, men till mitt försvar, det har varit fullt upp hela vinter och vår för mig och Steve.  I ärlighetens namn har det varit ett par väldigt mentalt tuffa månader för mig. Har för första gången i mitt liv sagt upp mig från ett jobb innan provanställning är slutförd och med enda anledningen att jag faktiskt inte mått bra där jag varit, inte alls. Och vet ni, för något år sedan hade jag med all säkerhet kännt mig ”dålig” över att jag ger upp, dålig för att jag inte ger det en ärlig chans eller dålig över att en chef fick mig att känna mig så värdelös som han faktiskt fick. Men nej, jag känner mig inte det minsta dålig. Jag känner inte alls att jag givit upp. Jag har istället lärt mig att man ska gå på magskänsla för den är oftast rätt. I detta fall var den rätt från dag ett. När något känns så fel liksom, vad gör man? Man tänker ju självklart att man är fånig och att man såklart inte vet efter första dagen hur ett nytt jobb kommer att bli. När man varje morgon kommer till jobb med ont i magen, och man de första månaderna bortfärdar det med att man är ju ny…och det tar ett tag att komma in i ett nytt jobb? Men man innerst inne har en gnagande känsla som ändå säger att något är fel. När man aldrig tidigare kännt så på en arbetsplats är det svårt att jämföra och man hinner också tänka ”kanske är arbetsklimatetet i Australien annorlunda?” .

 

För att göra en inte så lång historia ännu kortare: Det finns saker man inte vill bli kallad på jobb, inte ens av en chef som säkert beskriver sig som excentrisk. Som likt Trump skulle avfärda sitt prat och komma med en väldigt väldigt löjlig ursäkt. Det finns en gräns för alla och den är nådd för mig. Ni kan tro att det var en lika hemsk som härlig känsla att säga upp mig. Nervös inför framtid såklart. Nervös inför mycket just nu. Men också förväntansfull. För första gången sedan jag flyttade till Australien så söker jag sedan en vecka tillbaka aktivt efter jobb. Min underbara Wildlife-familj har dock tagit emot mig med öppna armar så gör några skift hos dem nu i ett par veckor och sedan får vi se. Tajmingen kunde egentligen inte bli så mycket värre med resan till Sverige och allt…men vet ni, det löser sig…det måste det. Även om jag känner nervositet så är jag lättad. Extremt lättad. Livet är för kort för att omge sig med människor som får en att känna sig liten, dålig och som tar energi istället för att ge.

 

Ok, nog med väldigt viktiga livsråd från mig, vill ju inte bli för cheesy… Detta var väl de största nyheter jag hade att berätta tror jag. Livet rullar på som vanligt och med en over the top aktiv pojkvän  plus familj med ständiga aktiviteter så är vi alltid iväg på något, helger och kvällar uppbokade. Vi har båda lovat att bli bättre på att säga nej till aktiviteter vi faktikst inte måste eller framför allt vill delta i just för den enkla anledningen att vi inte har tid.

 

Denna helg spenderade vi med våra fina vänner Sanna och Roni och deras raring Hugo. De skulle på bröllop i Mornington och behövde barnvakt så de för en gång skull kunde gå ut tillsammans utan sitt lilla pyre. Det kändes fint att kunna ställa upp för dem då de alltid har funnits där för oss. 

 

En två årdsdag tillsammans med min Flacks har också firats. Det blev kanske inte den där perfekta kvällen vi tänkt oss haha, just av den anledningen att jag hade en hemsk dag på jobb och det var också dagen jag bestämde mig för att säga upp mig. Så kom hem ledsen och ynklig och var inte alls sugen på att fira. Nåväl, hade äntligen tänkt att testa Mr Miyagi och deras tasting menu och då vet var en tisdag så tänkte vi inte nämnvärt på att vi borde åka dit i tid och ställa oss i kö. Ja just det, behövs kanske tilläggas att de flesta restauranger i Melbourne tar inte bokningar utan det är bara att dyka upp och hoppas på det bästa. Vilket jag inte förstår vitsen med alls faktiskt. Att kunna vara mer spontan? När man får stå och vänta i timmar på ett bord? Det var just det som hände den kvällen. En tisdag, fullsatt och två timmars väntetid, MINST...som att man orkade det. Fick besvikna gå därifrån och käka en mindre bra japansk middag på Chapel St...  Men vad är väl en tvåårsdag ändå? Kanske går det vägen på treårsdagen...

 

Jag är så otroligt glad över att jag har träffat denna man. Känns så galet givet att det ska vara vi. Han är min själsfrände och bästa vän utan att vi tummar på passionen och kärleken...för jag vet hur lätt det är att bli "för mycket" vänner och rätt som det är så inser man att även om man nog älskar varandra så är man inte kära i varandra längre och det enda som finns kvar är vänskap. Vi kompletterar varandra så fantastiskt bra bara. Jag försöker varje dag vara ödmjuk inför det vi har och inte ta något för givet, inte något alls. Man vet aldrig hur något kommer att bli. Jag vill också njuta av varje dag och av vardagen, inte bara resor, årsdagar och annat stort som firas. Utan småsakerna, ni vet, de där sakerna man tänker är så otroligt oviktiga men sedan inser man ändå att det är ju de sakerna man saknar nar man är ifrån varandra.

 

Nu är det två månader kvar tills jag kommer hem och det känns helt FANTASTISKT! Tiden får gärna gå fort fort fort nu! Längtar efter mammas mat, grovt bröd, creme fraiche paprika chili och salt lakrits!

Puss kram

 

 

 

 

 

 

 

lifeistoday.blogg.se

En blogg om mitt liv i Australien där jag bor och arbetar sedan två år tillbaka.

RSS 2.0