Vet ni, det är läskigt vad tiden går fort, om inte fortarare här, så känns det åtminstone. Men så är det när livet mest består av jobb, vissa dagar extremlånga och man har helt enkelt inte tid med så mycket annat än att stiga upp, åka till jobb, jobba och åka hem. Jag har inte skrivit blogg sedan efter resan i april, herregud det var ju typ igår!? Nej men seriöst, vi på denna del av jordklotet befinner oss just nu mitt i vintern. Vinter och vinter, vi hade faktiskt 18 grader häromdagen och sol. Mer som en vacker vårdag. Det har med andra ord varit en helt ok vinter så här långt, men juli är snart här och är den kallaste månaden hos oss. Bara att ta på sig fulmössan, vantarna och halsduk och gilla läget. Har insett att när man stannat på ett ställe så länge som jag har nu, ja när man faktiskt bor här, så blir ju dagarna detsamma, detta är inte längre en reseblogg full av äventyr, coola människor man träffar och fantastiska platser man besöker. Men så känner jag att bloggen är viktig för mig, en plats där jag kan skriva av mig, oavsett om jag har något intressant att berätta eller inte.

 

 

Har varit bra veckor sedan min födelsedag minus en liten svacka…ehehh liten och liten inte så liten faktiskt…

Nej ok så illa var det inte…men ni som bott utomlands en längre tid och någon gång saknat alla hemma så det gör ont…ja ni vet känslan…. Jag har pratat om hemlängtan tidigare och att jag inte har kännt någon större längtan hem. Och det gör jag fortfarande inte. Men vi har alla våra ups and downs. Och för mig blir det väldigt mycket svårare att ha en dålig dag här än om jag vore hemma och i en miljö där jag känner mig trygg och bland människor som jag litar på till 100%. Så för några veckor sedan vaknade jag upp i ett mörker…ni vet när man känner att man likaväl kan ligga kvar i sängen för det kommer bli en skitdag. Jag har inte kännt så en endaste gång sedan jag kom hit 13e mars 2014. Och kanske är det ett sundhetstecken att jag känner något? (nu låter det ju som om att jag tror att jag är värsta psykopaten) men jag har ju vissa känslokalla drag det vet jag… hur hårt det än låter. Jag vaknade ialla fall upp med en klump i halsen, klump i magen, tomhetkänsla…och allt jag ville var att ringa någon. Mamma. Nevve. Jonte. Frida. Julia. Jossan… Men jag kunde inte. För jävlaskitasrövtidskillnanden innebar att det var onsdag kl 02 på natten hemma i Sverige. Det gjorde ont i hela mig. Verkligen. Och jag fick panik. Panik. Försökte lugna ner mig själv med saker som oftast gör mig glad, långfrukost med massa frukt och bär och ett avsnitt av Game of Thrones. Nej funkade inte. Lång promead för att rensa huvudet. Nope funkade inte heller. Lyssna på musik. NEJ NEJ NEJ för alla låtar man lyssnar på påminner om allt och alla. Stackars lilla Steve när han kom hem. Men det spelar ju ingen roll hur underbar han är, hur mycket han stöttar mig i allt jag gör…när man känner så som jag gjorde så funkar det bara att försöka sysselsätta sig och vänta på att mamma vaknar så vi kan skypa. Och när jag väl pratat med henne så kändes ju allt så mycket bättre igen.

 

Jag vet att det är mycket på senaste tid som påverkat att jag mådde som jag gjorde, mitt jobb tar verligen kål på mig i nuläget, har i stort sett jobbat varje helg sedan jag började vilket gör det extremt svårt att planera in något. Men att inte kunna ringa de man vill när man vill, det ÄR jobbigt och det är något jag får lära mig att hantera om jag ska bo kvar här. Ju längre jag bor här desto mer inser jag hur viktigt det är med bra vänner. Äkta vänner. I början när jag kom hit tänkte jag att jag inte ska vara kräsen utan jag är öppen för att umgås med de flesta människor. Nu känner jag absolut tvärtom. När man jobbar som jag gör jag med få lediga helger då jag faktiskt kan umgås med folk så vill jag att det ska vara människor jag faktiskt värdesätter att spendera tid med. Steve tycker jag är kräsen med vänner. Och ja, det är jag. Och jag tänker fortsätta vara det. Jag är snart 30 (vilket betyder att jag är gammal nog för att säga nej jag vill inte hänga med dig), jag tänker inte låtsas tycka om människor bara för att jag är i ett annat land och det är svårt att träffa nya människor. Då går jag hellre ensam till ett cafe och låtsasläser en bok. (som om det skulle hända dock...ehh)

 

Sån tur att jag är tillsammans med min bästa vän. På riktigt. Vet att det säkert är ett krav de flesta har när de gör listor med egenskaper de vill att en framtida partner ska ha. Men seriöst. Finns ingen här i Melbourne som får mig att skratta så jag kissar på mig lite grann som Steve. Jag ÄLSKAR livet med honom. Så enkelt är det. Han får mig att må bra. Han gör saker som ingen någonsin gjort för mig. Som jag heller aldrig gjort för någon annan. Vilket i sin tur gör att jag vill vara en bättre människa…etc etc och bla bla bla. ''

 

Jag och tjejerna pratar ofta om vad vi får offra, vi som väljer att stanna i ett annat land för vi träffat någon. Och det är sant. Men jag vet hur svårt Steve tycker det är när jag har mina svackor, hur lite han faktiskt kan göra för att hjälpa mig, hur mycket han än försöker. Hur rädd han är att jag en dag ska vakna upp och faktiskt ha bestämt mig för att åka tillbaka till Sverige för gott. Så visst får han offra också? För det är ju inget som säger att jag inte kommer känna så i ett senare skede? Och den ovissheten är ju något de får bära med sig varje dag. Spelar ingen roll hur mycket jag intygar och lovar att jo men det är Australien jag vill vara i. Men vet ni, det är också det som sätter kärleken på prov. För just på sådana dagar som den där hemska jag hade, då jag hade kunnat ta mitt pick och pack och sätta mig på nästa flyg hem till Sverige… bestämmer jag mig ändå för att vara kvar. Inte bara för att jag faktiskt älskar det här landet, men för att jag har träffat någon som jag är villig att ”offra” (åh som jag hatar det ordet ) allt för. Vilket skrämmer mig enormt. Men också gör mig exalterad. Jag är otroligt tacksam för Steves mamma och hennes vänner, det är ganska intressant för de är en liten grupp av vänner till henne som även jag och Steve umgås med. En gång i månaden ses vi lite untanför stan på Pot & Parma (Öl och Schnitzel (panerad kyckling med tomatsås och en skivad skinka och massa ost)...mer australienskt än så blir det inte) och umgås. De har verkligen välkomnat mig på ett fantastiskt sätt, jag är så tacksam. Hade middag för dem för ett tag sedan, lagade köttbullar, potatismos med lingon och inlagd gurka....jag tror det gick hem :)

 

Countdown till Sverige i och jag är så löjligt taggad på att komma hem och få pussa på min lilla skrutt Sasha. Det är något visst när ens bästa bästa bästa barndomsvän får barn…Jag vaknade upp dagen hon kom och visste att ”nej idag så kommer det en bebis”…och mycket riktigt. Kalla det ett sjätte sinne Nevve…alltid velat vara synsk också för den delen… Jag blev blödig när Nevve sa att hon var gravid, extreeeeemt blödig när jag fick första bilden på det lilla miraklet…Herregud. Man kan faktiskt älska någon man aldrig träffat :) Nu gäller det att ta sig igenom juli…kan inte direkt resa någonstans nu, dels för att jag jobbar så mycket och att jag redan tar ledigt när jag åker till Sverige, men också för att jag måste spara varje krona till visumet. Men det går bra. Vill man så går det.

 

 

Kramar och saknar er!

 

Ps. Nedan följer ett litet bildkollage på min vardag de senaste månaderna...