Våren, mina vänner, den är här. Och då menar jag inte våren vi är vana vid är Sverige (missförstå mig inte nu, jag älskar den svenska våren, dofterna, blommorna, torra vägar etc…underbart…men som så ofta förvandlas till snö när snödropparna precis letat sig upp eller regn/hagel och vi får traska ner i förråden och hämta upp ”vinterlådan” igen för våren, nej den är här på riktigt)…Att våren här kan betyda 40 grader ( ja vi hade 38 C häromdagen) och ligga vid stranden, till och med bada! Nej inte jag såklart, så modig (dumdristig) är inte jag. Det jag tycker är så fantastisk är att jag inte känner stressen som jag ofta gjorde i Sverige inför sommaren, då jag visste att det max var 2 månader att se fram emot, varav man under dessa månader måste ha en resa inbokat om man garanterata vill sola baken lite… Nu vet jag att sommaren officiellt börjar i december (men för mig har den ju redan börjat…hallå 40 grader!??)…och det kan mycket väl hålla i sig april ut…DET kallar jag en RIKTIG sommar. Och beroende av vädret som jag är känner jag redan hur energin är på väg tillbaka efter en riktigt grå och kall vinter. Och detta blir min första sommar i Australien utan avbrott såsom farmjobb och Sverigebesök…Nej nu lovar jag mig själv att ta vara på varje sekund och njuta. Och inte klaga när det har varit varmt för länge…

 

 

Visst blir man bättre på att ta vara på varje sekund ju äldre man blir? Det känner jag att jag har blivit åtminstone. Att glädjas över de små sakerna, som en kopp kaffe i solen eller lite bra musik. När man var yngre var allt svart eller vitt i princip. Och mitt humör lika så. Antingen var allt fantastiskt. Eller ganska skit. Men det är klart att det är en del av växa upp, att utvecklas. Nu när jag var hemma i Sverige på besök för några veckor sedan kände jag verkligen hur viktigt det är med kvalitetstid. Inte att skynda sig igenom 5 vänner per dag på snabbfika och snabbupdate utan faktiskt sitta i lugn och ro och inte direkt göra något. Bara vara. Att praktiskt taget få träffa min bästa kompis VARJE dag i 1,5 vecka var fantastiskt. Att känna att det känns precis som det var igår då vi var 12 år och livet gick ut på att spela in skräckfilm, kolla på skräckfilm och spela pingis. Och att få träffa henne som mamma för första gången, det var verkligen speciellt. Så naturligt. Det mest självklara. Och hur mycket jag än älskar Australien så gör det lite ont i mig att jag inte kan få ha det så varje dag. Men det gör mig lycklig att jag har förmånen att ha en bästis. Och att det är hon. Att få lika mycket kvalitetstid med min familj var också otroligt fint. Det kändes bara så mycket bättre att vara hemma denna gång, mindre stressigt, färre måsten, men också inte lika ledsamt att lämna. För jag vet att de finns där när jag behöver dem, bara om det är över en skype eller whats app. De är liksom alltid med mig. Men visst är det en lustig känsla att lämna. Andra gången nu jag åker tillbaka till mitt andra hem. Och det gör ont i mig att se mamma gråta när jag säger hej då, samtidigt blir jag rörd över att att ha någon som älskar en så otroligt mycket som denna lilla mamma gör. Och att man känner självisk för man gjort detta val, det går nog inte att komma undan. Förhoppningsvis blir den känslan mindre stark för varje gång.

 

 

Planen var ju att komma igen hem i april, till min 30 års dag…och det var verkligen en vattentät plan...någorlunda. Jag och Steve hade bestämt att åker vi i april (vilket är en ganska så tråkig tid att besöka mitt kära hemland) så vill vi kombinera det med en av våra drömresor, (som också skulle vara min födelsedagpresent till mig själv…typ)…roadtrip genom USA. MEN…efter att ha suttit ner och pratat, räknat, vridit och vänt på datum, pratat med jobb osv så har vi bestämt oss för att skjuta på den resan och även Sverigebesöket. Vi känner båda att vi behöver minst 2,5 månad och helt ärligt, vara borta så länge då, det funkar helt enkelt inte. Så, vi tänker så här istället, om vi bara ska åka till Sverige för 2-3 veckor så är det ju roligare att komma när det är sommar eller kanske över jul. Visst, hade ju sett fram emot att fira min 30-årsdag med alla gamla vänner…känner mig fortfarande lite ledsen över att det inte blir av…MEN…det kan vi ta i efterhand när jag kommer hem. Det är helt enkelt dålig timing. Det känns som ett vettigt beslut. Det är en lång resa, en väldigt lång resa. Någon av de längsta resor man kan göra i världen. Och det kände jag nu när jag var hemma, då jag flög första gången nonstop (inte non stop non stop för ett stopver måste man ju ha). Men alltså utan stopover över natten som jag gjorde senast i Bangkok. Och jag vet inte, det var det snabbaste sättet och visst det var ganska smidigt MEN…jetlagen…herre jesus. Jag landade i Sthlm och kände mig helt okej…till dess att jag och Ida samma kväll träffades på middag (herregud vad underbart det var att se henne efter 1,5 år föresten)…jag kände mig som levande död, som jag inte riktigt hängde med…Läskigt. Det funkade helt ok resterande dagar men väl tillbaka i Australien var det också väldigt jobbigt. Har aldrig känt av jetlag så mer än att man är lite ur synk i någon dag eller så…Så jag förstår att jag inte har haft så många (inte några :() besök än. Det ÄR en otroligt lång resa. Lång och dyr och man ska åtminstone kunna ta 3 veckor om det ska vara värt resan.

 

 

Steve åker till Nepal nästa vecka för en ”svensexa” resa…hans bästa kompis ska gifta sig nästa år. Helt okej svensexa måste man ju ändå erkänna. Ska bli skönt att bo ensam lite, en vecka eller så, sedan kommer jag säkert bli uttråkad. I och med att sommaren närmar sig börjar det bli grymt busy på jobb. Jag har fått en ny kollega så nu är det jag och han som är senior reservation/admin och sedan har vi våra praktikanter som hjälper till med allt vi inte har tid med. Om vi kan ta 30 minuters lunch så ska vi vara nöjda…så ja, jag är lite nervös inför sommaren då det redan är sjukt mycket att göra. Aldrig i hela mitt liv haft ett jobb som innebär en sådan här stress. Det är kul, grymt kul, det händer saker hela tiden och då jag ofta har morgonsskiftet är det problemlösning på högsta nivå, det här med att ha många bollar i luften är ju något som de flesta har på sitt CV, likaså jag, men det är först nu jag verkligen inser vad det är på riktigt och hur jäkla tufft men också utvecklande det kan vara.

 

 

Jag känner mig nöjd med tillvaron som den är nu, inte nöjd som i att jag inte vill ändra på vissa saker. Men som jag skrev tidigare, visumet är prio ett. Efter att den ansökan är inne är det lättare att planera framåt. Jag ser väldigt mycket fram emot sommaren, såklart saknar jag forfarande att ha en Julia som jag bara kan ringa och prata skit med, för att en halvtimme senare träffas på några glas vin, någon att vara politisk inkorrekt med, vara galen med…Det var fantastiskt att träffas igen i Sverige men insåg ju såklart ännu mer hur mycket jag saknar att ha henne här. Haha och det här kommer låta lite konstigt kanske men det är med separationsångest…det har väl alla någon gång upplevt? Speciellt när man var yngre. Då kunde man ju sakna saker som en rolig utekväll på Utposten, dagarna på Hultsfredsfestivalen eller en julafton som var bra…löjliga saker… Men ju äldre man blir desto lättare är det att handskas med just detta. Förutom när man hittar en vän som man klickar med och det känns så rätt och sedan vips så är hon borta. Så kände jag. Och därför, har jag insett, har mina krav på vänner ökat skyhögt samt så vill jag inte lägga tid på människor som inte vet om de kommer stanna här i Australien för evigt. Vilket låter helt sjukt för jag vet ju inte ens om jag vill stanna här för evigt…haha vad som hest kan ju hända. Men det är som att jag gör det för att skydda mig själv. Jag har medvetet gjort val de senaste månaderna med vänner som jag varit lite osäker på om de faktiskt vill stanna eller kommer åka hem igen snart som har inneburit att jag tagit lite avstånd. Låter det kallt? Ja kanske. Men energin man lägger på att träffa nya vänner…det måste vara värt det. Det är svårt och det tar tid. Well, to be continued antar jag. 

 

Nehej, nu tar jag helg.

 

Kramar till mina underbara vänner och familj