Så, tiden är inne…för att göra det där i mångas ögon omogna, galna, ansvarslösa, (själviska?) som jag haft i huvudet väldigt väldigt länge och som varit i ”fixarstadiet” sedan i höstas, som för många i andra livssituationer kanske inte alls är en stor grej, och egentligen inte för mig heller MEN när man (tänker inte nämna ålder nu) kommit en bit in i livet, har allt ordnat, lägenhet, bra jobb, bästa vännerna och familj…man är bekväm på ett annat sätt än om man kanske inte börjat jobba än och fortfarande är i ”letarstadiet”. Då är det svårare. Jag är fortfarande i detta sk letarstadie, har vetat det ganska länge. Kalla mig sökare. Kanske är det den jag är? Men att ta steget och göra det man velat så länge, just när man har det så ”bra”, för det är väl det livet man ska vilja ha vid 28 års ålder (fan, där kom det)? Inte jag. Inte nu iaf. Men kanske i morgon. Puh. Varför har jag kännt från den dagen jag tog beslutet att jag måste förklara mig? Det är egentligen ingen som krävt det av mig. Jo, några kanske. Det är som jag själv måste rättfärdiga mitt beslut, min dröm, pirret i magen som kommer när jag tänker på att jag, just nu, inte vill följa mallen som outtalat utstakats till oss och som oavsett om vi vill eller inte gör sig påmind var och vareviga dag.

Så, nu bär det i alla fall av, förhoppningsvis för en längre tid denna gång. Och det bästa med allt är att jag inte har några som helst förväntningar, (eller en plan) för är det något jag lärt mig av mina förra getaways till bush och stad är det är man inte ska ha det. Det blir ju så bra om man inte har det. Att känna att man hela tiden är på väg någonstans kanske låter galet och otroligt sorgligt i en dels öron, och kanske är det det också? För mig handlar det mer om att jag inte hittat rätt, någonstans…och att jag då lika gärna kan testa något annat ett tag. Åh nu är jag där igen, förklarar mig…när ingen kräver det.

Kort och gott, nu åker jag till Australien, på vinst och förlust. Med drömmar, glädje, hopp som varvas av en hel del sorg men med inga som helst förväntningar. Kunde inte vara sämre ELLER bättre timing. Så är det. För när är det egentligen läge för något sådant här? Lämnar en familj som alltid funnits där för mig, och som jag tror jag underskattade lite. För när jag berättade att vi skulle sälja lägenhet, jag skulle säga upp mig och jag skulle lämna på obestämd tid var det denna underbara familj som förstod, som inte ifrågasatte, som bara ”ja men det är klart du ska Michaela, du har ju länge velat…”…DET hörni, är något som är värt allt. Som gör att klumpen i magen man kände inför detta lättade avsevärt, bara genom vetskapen att deras stöd fanns där.

Sedan det här med att åka själv…det har ju sina för- och nackdelar. Nackdelarna är väl ganska uppenbara, som ensam måste du ligga i mer för att träffa folk för att inte förbli ensam och utstött och den där konstiga resenären som låtsas läsa en bok vid ett café men som egentligen inte har läst en mening utan bara väntar på att någon ska slå sig ner, du har inga minnen att dela med någon när du kommer hem, du är mer utsatt, du blir diskriminerad när du ska boka hotell då singelrum är så saaaatans dyra, ja allt är ju dyrare om du är själv för världen är uppbyggd på tvåsamhet, det är ju inget nytt direkt. Det ska inte vara lätt att vara ensam, nehee! Vilket är lite konstigt för 2014 har vi fler singlar än någonsin i Stockholm och i andra delar av världen, borde det inte vara lite lättare, lite billigare, lite bättre helt enkelt? (detta får invänta fortsatt diskussion). Fördelarna är också väldigt uppenbara anser jag, FRIHET! Du gör precis vad du vill och behöver inte fråga någon om lov, dubbelkolla med någon…om du vill åka till ett annat ställe nästa dag så gör du det, om du vill stanna längre, ja då gör du det. Sedan har jag märkt att jag tar för mig på ett helt annat sätt när jag är ensam, jag är mer öppen. Jag vågar mer. Och så var det ju det här med lokalsinne…mitt lokalsinne testas ju till det yttersta när jag är solo (jag föddes med ett icke-existerande sådant sinne och med ett gravt handikapp gällande höger och vänster, fråga min bilskolelärare)…men THANK GOD för google maps. Så det löser sig nog.

Med det sagt, hey ho lets go! Först två veckor i Thai & Malaysia med Jonte och sedan landar jag i Melbourne 14e mars. Ingen aning om hur något kommer bli så det är det enda jag kan säga nu. Hemma om två dagar, två veckor, två månader, ett år?! Den som lever får se…och det är det som gör det så himla himla spännande. Att jag faktiskt inte vet, att jag inte har någon plan.

Ah well, fortsätt läsa här, uppdateringar kommer så fort jag har internet och tid.

Wish me luck!/Michan