Då var dagen här…dagen jag försökt ställa mig in på sedan jag landade här men som jag i detta nu inser var lönlöst…för när du gick bort igår kära lilla mormor så kändes det bara tomt tomt tomt. Som om en del av mitt hjärta gick sönder. Jag känner mig otroligt ensam i skrivande stund, men jag vet att det är i detta nu, att det blir bättre. Att befinna sig på andra sidan jordklotet när en familjemedllem går bort är tungt, man känner sig självisk för man valde att åka och man vill helst av allt bara vara med sin familj, stötta dem, ta hand om varandra. Ikväll tänder jag ett ljus för min lilla Gerd, som för mig var världens underbaraste mormor, en mormor som lärde mig sy, en mormor som lärde mig att stoppa korv, en mormor som hade det där lilla extra, en mormor som sa till mig att åka till Australien för det ”är ju bara något du måste göra lilla Michaela”…en mormor som alltid såg mig som just lilla Michaela….Du är saknad något fruktansvärt.

Något som man inser när man är iväg såhär ensam är vad man faktiskt prioriterar i livet, vad som är viktigt, vad som kanske börjar bli mer och mer viktigt…Att ens familj är nummer ett är ju något som är självklart men ibland tar man dem för givna….att de alltid ska finnas till hands…Man inser att trygghet är viktigt (jo även för mig), för som jag skrev förra gången att när man bott utomlands ett tag så börjar man så småningom leta efter vänner som kan ”ersätta” de man saknar där hemma, de man kan garva och rapa högt med, de man kan säga precis vad man vill till utan att de dömer, de man kan räkna med….just för att man behöver känna sig trygg. Och till slut känner man sig hemma på något underligt vis. Man har sitt lilla krypin, sin lilla klick, sin favoritrestaurang och allt känns faktiskt ganska så bra, väldigt bra till och med. Det är som om det blir ett skydd mot saknaden på något sätt…

Och på tal om krypin, sade häromdagen upp min lägenhet….för att flytta till ett rum…verkligen något som skiljer sig från hur vi bor hemma i Sverige. Visst kan vi ha roomies, men det känns som något man gjorde under studietiden. Well, inte här. Här delar ALLA. Gammal som ung. Jag är den ENDA som bor själv känns det som och det är väl lite lyxigt kanske…inte för att min lägenhet är lyxig, tvärtom, kackerlackor, mögel, en ugn som inte fungerar, en granne som går upp och skrikande (!) gör sina behov några gånger varje natt (jo jag hör allt), dyr elräkning (som lär blir ännu dyrare efter denna vargavinter och mitt överdrivna användande av min värmefläkt….Största anledingen är att Brunswick ligger så långt från mitt jobb…vilket är trist för jag älskar verkligen området. Så annorlunda, multikulturellt, speciellt…Mitt nya place är i alla fall ett rum i ett nytt och modernt hus i Yarraville vilket ligger i södra Sydvästra Melbourne, tre stationer från kontoret. Det är en holländsk tjej som praktiserar hos oss som hyr det nu, och det är en av guiderna som äger huset. Så jag kommer bo med tre killar, jag känner två av dem och de är superschyssta, alla har varsitt rum, tvättmaskin, diskmaskin, uteplats….ja låter kanske inte så lyxigt i ett svenskt öra men här är det det. Och ungefär en tusenlapp billigare i månaden, alla bills ingår samt internet…Jag flyttar in när jag kommit hem från Bali så jag behöver inte stressa med det än. Men känns skönt att ha tagit det beslutet.

Jag har ju klagat en del på vädret på sistone. Med all rätt. Det är ett skämt. Eller vänta nu, det är det ju inte för jag sitter ju med mössan och halsduken på mig just nu… jag känner ju hur det blåser kalla vindar från fönstren HALLÅÅÅÅÅ…hur kan man bygga hus såhär? Jag är kall ända in i benmärgen…jag duschar i snitt 4 gånger per dag bara för att jag är kall…(gött att slippa vattenräkning sedan med andra ord). Och jag vet jag ju att om ungefär 4 månader kommer jag klaga på att det är 40 grader varmt istället…hoho. Jag måste väl ändå vara svensk när jag tillägnar en paragraf åt att diskutera vädret. Nu skäms jag lite. Jag borde inte klaga för jag ska faktiskt till Whitsundays om två veckor, bara för några dagar men jag ser galet mkt fram emot det. Åka båt, äta gott, sola och bada…blir en liten välbehövlig minibreak.

En jobbdag kvar för mig i morgon sedan ledig två dagar…middag i morgon för Sanna som åker hem till Finland nästa vecka och är borta hela sex veckor…klart det känns trist samtidigt som jag är glad att hon kommer tillbaka. Och hon kommer tillbaka lite större för hon är nämligen gravid =) fick det glada beskedet för några veckor sedan. Känns så galet att i januari kommer hon ha en liten bebis. Är så glad för deras skull… känns som det är mycket roligt att se fram emot ändå, bara att just idag känns allt grått och trist och dystert….men jag vet att jag måste lära mig att tiden läker alla sår, att allt inte blir bra på en sekund. Jag måste lära mig att ta det lite lugnt.

Det var nog allt för denna gång.

Saknar er <3