Wohoo då kan jag med lite stolthet i rösten säga att jag har gjort 42 dagar på en farm…så halvtid…minus två dagar. Det känns såklart helt underbart, men också lite halvjobbigt att det är lika mycket kvar. Det har varit lärorika, underhållande och frustrerande dagar hos Bob det vill jag lova. Men det var även längesedan jag kände mig så dum (alltså korkad) som jag faktiskt har gjort här. Jag tror inte enbart det har med själva uppgifterna på farmen att göra utan även pga av språkbarriärer. Jag kan tycka engelskan är svår som den är, man lär sig dagligen nya ord och uttryck, men ord som hör hemma på en farm kan jag ju inte ens på mitt modersmål så när Bob (ytterst kortfattat och lättvindigt) förklarar hur man monterar ner och monterar tillbaka ett stängsel stänger min hjärna av. Jag låtsas såklart att jag förstår vad han har sagt och vad han vill att jag ska göra så han i några sekunder tror att ”det här klarar hon”…men snart så märker han att det som ser ut som att jag spänner åt ett stängsel är mest lite fumlande…alltså inget blir gjort. Och jag får panik på mig själv. Och känner mig korkad. Även om han visar mig hur jag ska göra så går det inte. Jag vet att när det kommer till sådana praktiska saker så tar det lite tid för mig, behöver få det visat för mig några gånger och göra det själv flertalet gånger innan jag känner att jag kan det… Åh, varför kan han inte bara ge mig en bok så pluggar jag till testet och får 100 av 100? Det är ju sånt jag är bra på...

Häromdagen så var det dags för öronmärkande och ”pungmärkande” (det är väl självfallet inget ord i vårt lexikon men jag vet inte vad jag ska kalla det)…av kalvarna. Bob hade pratat om det ett tag och jag visste att de andra volontärerna hade fått göra det så det var bara en tidsfråga innan det var min tur. Och även detta lät ju så lätt. ”Grab them by their legs, put your knee against their stomach and push them to the ground…”…och börja med den minsta. Den minsta?! Detta är kalvar som är bjässar. Det är inga 5 kilos små söta lammungar. Men jag gav mig F*N på att jag skulle klara det. Men. Nej. Det gjorde jag inte. Slutade med blod, svett och tårar. Faktiskt. Efter fyra försök var jag så trött att jag nästan grät. Vid ett försök gjorde jag ett så konstigt vrål när jag försökte trycka ner kalven till marken, att Bob ställer sig dubbelvikt och skrattar…Kalven nockar sitt huvud och biter sig i tungan så blod skvätter på mig, jag vrider mina handleder riktigt illa så jag inte kan röra dem på några timmar efteråt, kalven bajsar på mitt ben...Jag var med andra ord inte nöjd med min insats. Trodde verkligen inte det skulle vara så svårt. Jag tror för övrigt att Bob ljuger, de andra volontärerna klarade inte alls av det heller. Ingen normal människa som inte har jobbat på farm i hundra år kan göra det!

Vet ni, jag ser fram emot den dagen då mina inlägg inte kommer handla om farm work. Ha.

Efter 7,5 månad i Australien kan man nu, speciellt efter en tid på landet, se tydliga skillnader mellan svenskar och australiensare. Tycker det är otroligt intressant när man varit i ett land ett tag och faktiskt kan se alla olikheter och likheter. Just maten är väl det tydligaste. Frukosten i synnerhet. Det jag dock kan erkänna nu är att jag i princip alltid äter toast med avo mash och eggs nu....men jag saknar filmjölk, bra yogurt, bra bröd…Något som jag även har börjat äta och mycket av är sötpotatis. Det är ju så gott. Jag minns när vi fick det till frukost i Kenya för April var glutenallergiker…jag hatade det, kunde verkligen inte få i mig det. Men nu har jag utvecklat en seriös fetish för sweet potato chips…med aioli….åh herregud det vattnas ju i munnen bara jag skriver om det. Andra olikheter som inte har med mat att göra är hur chill alla är med pengar, betalar någon för något så är ju vi svenskar väldigt noga med att ”rätt ska vara rätt”…här är det inte alls så. Jag blir dumförklarad när jag vill betala tillbaka någon som köpt ett glas vin till mig eller lunch… Australiensare är flockdjur, de vill sällan hänga själva utan hänger i grupp och tycker det är konstigt att man vill vara själv en stund… De har helttäckningsmattor överallt…De säger ”tea” till ”middag”…vilket jag inte alls förstod först…. ”What are we having for tea tonight?” tycker ju jag låter liiiite halvt lustigt… Men nej. Det är så man säger om man är en true aussie. Man säger också ”ta” på landet istället för ”thank you” vilket också stöder tesen att Australiensare är lata. De förkortar allt. De kör också bil överallt, man kan ju inte gå 200 meter till affären och köpa full cream milk. Och ja, en likhet är att Victorias infrastruktur är lika bra/dålig som Sveriges dvs färdmedel blir inställda när vädret är dåligt. Så nej, det är inte bara SJ som strular hörni.

Ja det var lite som jag funderat över på sistone.

Nu väntar en vecka av ledighet innan jag börjar del två av farmarbetet som kommer vara på Fin och Lisas farm några kilometer bort.

Var i Byron förra helgen med Julia, riktigt lyckad helg. Passade på att hälsa på Jessica också som jobbar däruppe. Mycket sol (även lite bad), bubbel, god mat och chill. Vill inte ens tänka på dagen då Julia åker hem till Sverige, vilket är om 6 veckor…jag har inte riktigt fattat att hon ska åka hem. Jag är så glad att jag har träffat någon som henne, samtidigt är det tungt att hon lämnar mig. Jag känner verkligen nu hur viktigt det är med sådan vänskap, var man än är i världen. Jag klarar mig själv absolut, men åh så mycket trevligare det blir med en bundsförvant och inte vilken som helst heller, någon som förstår vikten av att unna sig lite bubbel en måndag, som inte säger ”va?” när jag himlar med mina ögon åt något dumt, som läser alla bloggar och lyssnar på alla pod casts och som kan uppdatera mig (som inte gör det) om vad som händer i den världen, någon som är sjukt dåligt på att planera men som ändå är på allt man föreslår, någon som har fobi för alltför närgångna typer men som ändå kröp ner i min säng i sömnen (läs fyllan) tryckte in en av sina hörlurar i mitt öra och tvingade mig lyssna på romantisk musik klockan 4 på natten…ja herregud,…vad mycket roligt som hänt på så kort tid. Nåväl, allt roligt har ett slut…eller något sånt? Hatar iofs det talesättet. Varför ska det roliga ha ett slut? Jag vill aldrig att det jag känner nu för detta land, för alla människor jag träffat ska ta slut. Det får inte ta slut.

På schemat: Melbourne Cup på tisdag, då jäääädrar skall det dressas upp! Min outfit går i rosa och min uppgift nu är att få min date att bära rosa slips…Vilken han vägrar. Jag citerar ”Michaela, you know I like you but there is a line on how far I will go, and wearing pink is where the line is drawn”…Förstår inte hur svårt det ska vara? Att Australien ska vara så efter när det kommer till mode och ha så många regler för sig ”näää rosa är ingen manlig färg”…Nä jag vet att det inte är det här där barn från födseln tvingas in i rosa och gulligt om man är flicka och blått och tufft när man är pojke. Come on people, think outside the box! Såg precis reklamen för Melbourne Cup…de börjar med att visa ett stort rum med massa speglar och smink som de förklarar ”something for the ladies”….”and for the men….beer and cars…” öhhh…what? Jag började skratta. Fast det egentligen inte är roligt. Inte alls. Jag tror aldrig jag har dejtat någon svensk kille som gillar bilar mer än mig, seriöst.

Puss kram saknar er