En månad sedan jag kom tillbaka till Melbourne, en månad sedan jag var på resande fot och en månad på farmen har passerat och jag kan nu med stolthet säga att jag har gjort de 88 dagar man ska ha gjort för att få sitt visum förnyat med ytterligare ett år. I ärlighetens namn trodde jag det skulle vara jobbigare än det var, tror det hjälpte mig enormt mycket att jag började hos Bob och sedan bytte till Lisa och Fins farm, omväxkling gör att tiden går mycket fortare. Jag ansökte om mitt nya visum i måndags, och som alltid med myndigheter blir man lite nervös, eller snarare mycket eftersom jag vet att de är hårda med just detta visum. Men jag har gjort allt rätt, jag har följt det regler som finns och jag har bevis på det. Jag har för sjutton tömt en åker på 70 höbalar med en traktor på en dag, kom igen…Jag har faktiskt gjort allt rätt.

 

 

Sista dagen på farmen kändes fantastisk, klart det är trist att säga hej då till underbara Lisa och Fin men eftersom Fin är en av ägarna till Autopia så kommer jag träffa honom ofta. De har blivit mina australienska föräldrar här, det känns tryggt och väldigt bra och jag vet att de kommer vara en del av mitt liv nu. För att fira hämtade Steve upp mig på farmen och sedan körde vi 3 timmar längs Great Ocean Road där hans farbror äger Johanna River Cottages and Farmstay. (Lite komiskt att han tog med från en farm till en annan). Detta var såklart annorlunda då han hade hyrt en stuga med spa. Utanför gick lurviga alpackor (som btw har blivit mitt nya favoritdjur), åsnor, hästar och kor. Åt middag på en lokal pub med farbror Julian och hans fru Helen. OMG. Alla småstäder (snarare mer en by detta) har ju sina lokala pubar (det vet en tös från Vejtlanda)…men detta var så man tänker en lokal pub där alla känner alla och där liksom fredagsnöjet är att gå till puben och träffa sina polare över 15 öl och biljard. Jag och Helen var de enda kvinnorna där…sedan var det bara män i långt hår, långt skägg och med tatueringar. (Nevve du skulle trivts). Högljutt. Stimmigt. Stökigt. Sjukt kul. En riktigt härlig kväll som avslutades med sitta på vår balkong i stugan och titta på stjärnorna med en flaska champagne. Livet. Livet.

 

 

Det känns som ett nytt kapitel börjar i mitt liv nu. Ett år har snart gått av min tid i Australien och det var ju från början så länge jag tänkt att stanna. Hade ingen exakt plan men innan jag åkte tänkte jag ändå att ”jo men ett år kommer nog kännas lagom”…Herregud så fel jag hade. Jag känner mig fortfarande ny i detta land, har inte sett en bråkdel av vad jag vill se…Hade jag varit en backpacker och rest runt i 12 månader hade jag nog kännt att det räckt, men eftersom jag fick ett ganska så ”normalt” liv från första början med jobb och boende och så så har det mer kännts som jag bor här på riktigt. Sedan träffar man någon som gör att man aldrig kännt sig så hemma någonstans och livet känns så lätt, fast det absolut inte är lätt alltid, men det blir defintitivt lite lättare med någon som stöttar en till 100%. Att det även känns som kapitel två startar i mitt liv är för att vi på fredag flyttar ihop. Jag och min Italienska Aussie. Det är som om pusselbitarna bara faller på plats. Vi blir sambos efter bara fem månader. Och jag har aldrig varit så förväntansfull inför något i mitt liv.

 

 

Efter säkert ett 20-tal lägenhetsvisningar fastnade vi för två st…och vi fick dem båda. Valde till slut den som låg lite längre bort från stranden men också närmre tågstation, på en lugn gata i St Kilda. Helt nyrenoverad, med ett sovrum och en uteplats samt ett förråd och parkeringsplats. De två sistnämnda sakerna var krav då Steve har surfarutrustning som måste få plats någonstans samt bil. Normalt sett ( i Sverige) hade jag inte kört på en nyrenoverad lägenhet som denna, då jag tycker de ofta saknar känsla men här är det ett måste. Som jag nämnt tidigare är ju boendestandarden här väldigt mycket sämre än hemma så ett nytt kök och badrum känns fantastiskt. Och bara heltäckningsmatta i sovrummet. Haha. Vi är båda väldigt glada och det kändes rätt när vi tackade ja till just denna. För min del så börjar jag ju om från scratch nu. Inga möbler, ingenting, bara min resväska. Men det är en befriande känsla. Köpt mycket Ikea, det får det blir nu då vi inte är det rikaste paret i St Kilda (men vad gör det när vi är det snyggaste hoho)…en hel del op shopping också vilket jag tycker är grymt kul. Hittat mycket på gumtree, Steve är en jäkel på att ringa runt på saker och få ner priset med 50 % på allt vi vill ha. Jag, som den stela svensk jag är, skulle aldrig få för mig att göra så.

 

 

Känns som livet kan börja nu. Har varit så avskärmad på farmen, missat så mycket kul med de svenska tjejer som jag umgås med så nu känns det skönt att jag är tillbaka. Så härligt att få sitta ner och fika med Sanna och sötaste lilla Hugo. Vi kommer för övrigt få gångavstånd till Sanna och Roni, det ni, det kan man inte räkna med i en 4 miljoners stad. Ja, nu får vi se hur allt går, hur allt blir. Man kan aldrig veta. Men jag njuter av varje sekund av livet. Och håll tummarna för att mitt nya visum godkänns och det snart. Puss kram