Då var man tillbaka i sitt älskade Melbourne efter 6 fantastiska veckor hemma och på resande fot. Känns overkligt samtidigt som väldigt självklart att jag faktiskt skall vara här. Innan jag åkte var jag lite orolig över att jag skulle känna att jag inte ville lämna Sverige igen när jag väl var där. Man vet ju aldrig liksom. Varit borta i mer än 10 månader nu och det är klart att man saknar familj och vänner något oehört, men i sanningens namn så kände jag ganska så snart att ”nä, jag har gjort Sverige och speciellt Stockholm för ett tag”. Sedan har jag ju absolut ingen aning om hur länge jag kommer känna så här. Men det var en skön känsla faktiskt, att gå längs Drottninggatan i blåst och kyla (ja vädret påverkar ju såklart) och bara vara tillfreds med att man inte bor där längre. Och inse att det man kände innan för denna vackra stad inte är det man längre känner och vara helt okej med det.

 

Både underbart och sorligt att träffa sina vänner, speciellt i Stockholm då det handlade om en date per person i stort sett och det är verkligen inte kvalitetstid. Lovar mig själv att nästa gång måste det bli längre. Den person som däremot fick mycket kvalitetstid var min lilla mamma (nu protesterar hon säkert själv och säger att det ändå inte var tillräckligt) men det kändes så härligt att få bara vara, få ligga på soffan och bli ompysslad, inte behöva berätta berätta berätta utan bara äta frukost ihop, fika, gå på stan, göra ”vanliga” saker…DET hade jag saknat och DET saknar jag redan. Är det något man inser när man bor i ett annat land och säkerligen ju äldre man blir är hur viktig familjen är och hur tacksam jag är för att de är så sjukt grymma och stöttar mig i vått och torrt. Att när man kommer hem känns allt som vanligt och man skrattar, jävlas och är bara som man alltid har varit. Inget kommer någonsin ändras där. Att få träffa världens bästa syster med världens bästa (och sjukaste) man och med de härligaste och knasigaste barnen..och min kära bror som jag saknat mer än vad han säkert inser. Få krama om min lilla (stora) pappa och lyssna till hans sedvanliga ”över gränsen” skämt. Samma gäller med vänner, man vet vilka som är ens vänner när man lämnat såhär som jag gjort, de som finns där när jag kommer hem och de som är precis som vanligt och man pratar som om man faktiskt nästan aldrig lämnade. Extra glad är jag över att min bästis ska bli mamma, ren och skär lycka och helt galet vad detta barn kommer bli coolt.

 

De tre efterföljande veckor var jag på resande fot med start i Hongkong. Helt fantastiskt. Åkte dit ensam på vinst och förlust och alla ni som reser själva vet ju hur jäkla nervöst men också fantastiskt det är när man sitter på planet mot nästa destiantion och inte har en aning om om man kommer hitta schyssta människor att umgås med eller om det kanske bara blir pannkaka av allt. Jag hade turen att en minut efter jag anlänt träffa ett riktigt grymt gäng som jag i stort sett spenderade mina dagar i Hongkong med. Vidare till Filippinerna och mötte upp Jessica. 11 helt fantastiska dagar på Boracay där vi i stort sett bara relaxade (blev lite magsjuk som sig bör)…Lite Manila och sedan Siem Reap i Kambodja, Ankor Wat var som jag trodde helt magiskt! Även om jag kände mig ganska så sliten och restrött när jag landade i Melbs förra veckan så känner jag redan nu att ”näää jag vill snart iväg igen”...det är bara det mest fantastiska man kan göra i livet, finns inget som berikar och som gör att man utvecklas så mycket som att ta sitt pick och pack och bara dra iväg. Speciellt själv. Jag rekommenderar VERKLIGEN. Som jag brukar säga till mig själv (ibland högt till och med) DET LÖSER SIG. Och det gör det oftast.

 

Så. Back i Melbs. Tillbaka till staden som fångade mitt hjärta för 10 månader sedan. Tillbaka till killen som också fångade mitt hjärta men för 4 månader sedan. Det finns något som kallas förväntansfull och sedan finns det förväntansfull. Jag var det senare. När man inte kan sova på flyget för man tänker på och undrar om han verkligen kommer stå och vänta på mig på flygplatsen, om han kanske har ändrat sig, om han kanske har tänkt under tiden jag varit borta och kommit fram till …bla bla bla…Sådant som jag i hela mitt liv i princip aldrig brytt mig om…Men han var där, han stod där med sina snälla bruna ögon, lite nervöst lutande mot en vägg, förväntansfull såg han också ut och sedan BAAAAM…håll för ögonen ni som spyr på romantisk sörja (jag brukade också vara en av er)…kyssen….den kyssen. Låt mig bara säga…it was worth waiting for :) haha. Nejmen seriöst, det var en otrolig härlig känsla att få ses igen efter så lång tid, speciellt när allt är så nytt som det är. Och, inom de närmaste månaderna kommer vi att flytta ihop. YES! Galet taggad. Som ni vet så är ju boendeformerna lite annorlunda i det här landet. Kortfattat så bor man som collegestudenter tills den dagen man gifter sig och flyttar ihop med sin tilltänkta. Typ. Med andra ord bor man som kids när man är 30. Jag skojar inte. Och hur tacksam jag än är att jag har fått bo med Steve och hans housemates så är jag så sjuuukt trött på att bo med andra på det viset. Det passar inte alls mig och hur jag är som person. Att bo med sin partner. Det är en sak. Det kan vara jobbigt på sitt sätt också. Men att bo med tre andra och dela på allt, toa, kök, städning, behöva ta hänsyn på ett helt annat sätt…jag blir galen. Aldrig mer. Jag vill kunna springa naken i mitt hem när jag vill. Punkt. Så, anledningarna är många för mig iaf. Jag är förväntansfull. Varit på några visningar redan. Det är också annorlunda mot hemma. De har ju en hyresmarknad som inte finns i Sverige, iaf inte i Stockholm och i storstäderna. Man går på inspection, som varar en minut, och sedan skickar man in en ansökan online. Och hoppas på det bästa. Jag räknar ju med att Steve fixar detta med sin personlighet (som han ibland tar till det yttersta) och sitt superba säljarsnack…Hyrorna är ju dyra, ungefär som i Stockholm fast på andrahandsmarknaden. 11-12000 i månaden får vi räkna med. Så ni kan ju ana hur stressad jag känner mig att börja jobba igen och avsluta mitt farmjobb. Lite skillnad att komma från Kambodja där vi bodde för 40 kronor natten till Melbourne där du inte hittar hostel under 40 dollar per natt…

 

Jag är väldigt spänd och förväntansfull över 2015. Jag hade personligen ett av mina bästa år 2014, det började såklart med väldigt mycket som skulle fixas inför flytt och en emotionell bergochdalbana men så snart jag landade i Oz så var det som om allt bara släppte. Jag hade inga planer alls, jag bara körde på och lät ödet bestämma liksom. Inför detta år är det mer planer med i spelet och det känns bra, få in lite rutiner igen. Och få dela dessa med någon. Det som dock känns som ett stort minus är att inte Julia är kvar och kan dela allt med oss. Du fattas verkligen mig. Jag efterlyser en ny Julia om någon random i Aussie läser detta. Bara så ni vet. Du måste gilla bubbel, gärna ha ett litet konstigt mjukisdjur som fungerar som terapi när du är stressad, ha fetish för guld och bli rosenrasande när någon dukat ”fel”…en släng jävlig humor också, intelligent och sedan, måste du såklart vara sjukt snygg….öhh någon? Nä. Trodde väl inte det. Finns bara en. Tyvärr.

 

Ja, det var väl i stort sett det som har hänt och det som kommer hända. Och nu tänker jag vara lite osvensk och väldigt mycket aussie och säga att jag är så JÄKLA stolt över mig själv som för ett år sedan sa nej till att leva ett liv efter vad andra tycker och tänker, säga nej till det som förväntas av en. Till er som sa ”men är du inte för gammal för att bara ge dig iväg?” (jo det var några som sade så) ”men hur kan du bara säga upp dig sådär?”.”Men hur kan du bara åka utan att inte ha jobb, lägenhet,något...." kan jag bara säga: Vet ni, det handlar inte om att vara dumdristig eller modig ens för den delen, jag tycker att jag är den minst modiga i världen, det handlar om att faktiskt ha en dröm och få tummen ur och göra det man säger att man ska göra och sedan ta konsekvenserna. För VAD är det värsta som kan hända? Min kloka mamma sade innan jag lämnade ”det är ju bara att komma hem igen dagen efter om du känner att det är fel”…och så enkelt är det. Åt fanken med ”det är inte så enkelt..:” jo det är så enkelt. Livet är för kort för att inte ta lite risker och vad sjutton gör det att det inte alltid blir som man tänkt sig? Jag tycker livet blir desto roligare om det inte blir som man tänkt sig :) Så, jag hade en dröm, och det var att ge mig iväg på egen hand och bo i ett annat land en längre tid. Nu har jag gjort det, och kanske blir kvar längre än planerat. Vet vet, om ett halvår kanske jag är tillbaka i Sverige… eller varför inte en tur till Afrika igen? Världen är stor men ändå liten och den ligger öppen…

 

XX