Då var alla helger över. Typ. Har visserligen precis varit Australia Day, en dag som är lite kontroversiell. Många ser det nog som en sorglig dag medan andra inte tänker så mycket på varför detta är en public holiday. Förra året spenderade vid dagen med klassisk aussie bbq, detta år jobbade Steve och jag kände helt enkelt inte för att göra något speciellt. Spenderade denna dag med fix istället såsom det sista inför visum ansökan, lite planerande inför Fridas kommande vistelse osv.

Har varit ett par lite uppochnedvända månader. En vecka innan jul fick jag det tråkiga beskedet att min kära far fått en stroke. Det var verkligen chockartat när min syster ringde på morgonen, hade precis kommit till jobb. Och det är som man inte riktigt förstår, som det inte går att ta in när man får besked över skype tusentals mil ifrån. Det har varit jobbigt. Jag vet hur mycket pappa älskar jul och även om sådana här saker aldrig kommer ”lägligt” så kändes det så tungt att det var precis till jul. Nu har det gått en tid och han har fått komma hem från sjukhuset, kan prata och röra sig ok, känns så skönt. Det är en hemsk känsla att vara såhär långt bort från ens familj när något sånt här händer, ju äldre man blir inser man att ens föräldrar inte är odödliga och man känner sig otroligt självisk att man valt att flytta så långt bort. Man känner sig också så värdelös för att man vill vara hemma och hjälpa, vara ett stöd till sin familj. Min syster är världens bästa dock. Seriöst. Finns nog inget hon inte klarar. Att ha skinn på näsan men att ändå vara ödmjuk, det är en perfekt kombo som många, inklusive jag själv, saknar. Därför känner jag mig trygg när jag vet att hon finns nära båda mina föräldrar. Steve har också varit helt fantastisk, sådant fint stöd. Det är ju vid sådana här tillfällen man inser vilka här som bryr sig om en, vilka vänner som faktiskt finns där och tar sig tid och frågar hur man mår.

Detta var min tredje jul utomlands, men min första i Australien. Var nojig innan att det skulle kännas jobbigt men det gick bättre än förväntat. Just julafton var lite känsligt, speciellt efter allt som hänt. Skypade med mamma och bror, kände mig lite halvynklig. Jag och Steve firade vår jul den dagen med svensk mat (så nära det går att komma här) och bubbel samt julklappsutdelning. Lyckades (efter tips från Sanna och Roni) hitta Kalle Anka på youtube…inte riktigt den vi är vana vid men Tomteverkstaden var där…som man ju med vuxna ögon är lite mer kritisk till än när man liten, Steve tyckte i vilket fall att det var ”hilarous” om än något rasistisk. Kan inte annat än hålla med. Vilken konstig tradition egentligen. Liksom, sätta klockan på 15 och bänka sig framför tvn för att kolla på tecknat. Ju mer jag tänker på desto mer absurt känns det. Ha. Ändå är det en tradition jag inte vill slänga i soptunnan.

Julen i Hamilton med Steves mammas familj var fin. Tre dagar av grillande, cricket och vindrickande på en farm, aldrig tidigare upplevt en liknande jul. Hans familj är otroligt välkomnande och man känner genast att de bryr sig om en. Det är klart att man inte har några julkänslor whatsoever, det finns liksom inte när det är varmt och man istället för att bygga en snögubbe spelar cricket och istället för att dricka glögg dricker man bubbel. Men det har sin charm ändå. Julmaten är helt klart bättre i Australien, med fokus på fisk och skaldjur. På juldagen var det lunch hos hans farbror och med fru och Steves kusiner. Fantastisk skaldjursbuffe, ostron och mer bubbel. Hade julkappsutdelning där vi hade lottat innan vem man skulle köpa till. Jag fick såklart Steves farbror, den svåraste av alla att köpa till. Tur att jag fick tips av Steves kusin, boken om fiske längs med Melbournes kust kändes som ett lyckat köp :)

Jag kan inte fatta att sommaren går mot sitt slut, känner att jag inte gjort något mer än jobbat och inser ju nu att man skulle kanske tagit tre veckors ledigt som alla andra och som man hade gjort hemma över sommaren. Det känns som man gick och väntade på att den skulle komma och när den väl kom var man för upptagen med jobb och tråkiga saker för att märka den. Visst har jag njutit av varma dagar men har helt ärligt inte ens badat än (!)…dåligt jag vet.

Men nu är det en vecka kvar tills Frida kommer och då tar jag lite ledigt för att spendera tid med henne. Jag vill bara njuta av varje sekund hon är här och inte tänka på den dagen hon åker hem igen för jag vet att det kommer kännas jobbigt. Och jag avskyr att jag redan nu börjar tänka på när hon ska åka hem. Så typiskt mig. Är det någon inbyggd mekanism i mig som gör att jag måste ”förbereda” mig på jobbiga saker månader innan så det känns mindre jobbigt när de väl händer? Jag vet ju ändå att det kommer kännas skit oavsett om jag ”förbereder” mig redan nu haha. Jag är så förväntansfull över vad hon ska tycka om Melbourne, bara för att jag älskar staden behöver det ju inte betyda att hon kommer göra det (även om det borde vara en sjukt bra indikation på att staden är awesome hehe)…jag blev kär så fort jag kom hit och tycker fortfarande att det är en av världens coolaste städer. Kan inte tänka mig någon annan stad jag hellre vill bo i just nu.

Vad har hänt annars…ja en del förändringar på hemmafronten också, min kära mor har tagit det ascoola beslutet att säga upp sig från jobb och lägenhet för att köpa sin alldeles egna lägenhet i Växjö där min syster med familj bor. Jag är så stolt över henne så det är inte klokt. Man lever bara en gång och man ska följa sitt hjärta. Detta är något hon har velat göra så länge och nu händer det äntligen. Kommer kännas konstigt att nästa gång jag är hemma är det inte i Vetlanda. Fast det är klart att jag kommer dit ändå, är ju gångavstånd nästan :)

Härnäst är det påsk och kommer låtsas (precis som på juldagen) att jag på annandag påsk är hemma med mina girls och käkar god middag, dricker massa vin och att vi bestämmer att vi absolut inte tänker köra utgång för det är vi för gamla för...hoho... För att sedan tre timmar senare ändå hamna ute, och i flesta fall på efterfest med gamla gymnasiekillgänget… Åh. Man kan väl få låtsas att man är hemma iaf.

Saknar er! Puss från mig

 

The Levy family.