Kära familj och vänner. Jag har varit urusel på att blogga på sistone,…det var säkert tre månader sedan nu. Och det har hänt så otroligt mycket så jag vet inte vart jag ska börja och hur utförligt jag ska berätta för vill inte tråka ut er.

2016, året som var väldigt mycket upp och ner började bra, hade en tråkig mitt men slutade alldeles alldeles underbart. Som ni säkert har  förstått och sett på sociala medier så är jag numera en förlovad kvinna. Att förlova sig har aldrig varit något jag ens funderat över, och i Sverige är det ju inte riktigt samma sak som här.  Inte riktigt lika stort. Tänk USA…lite så är det i Australien. Det är stort. Det ska vara stort. Mannen (läs mannen, för en kvinna ska absolut inte fria) ska gå ner på knä. Och ringen ska vara en fuck you-ring, värd tre månadslöner minst och sedan jämför man med sina väninnor vem som har den största sstenen. Ehhh….vår förlovning blev inte riktigt så… Lång historia kort. Jag älskar Steve. Jag älskar denna man som inte bara är sjukt bra på så många olika saker, han är också rolig, spontan, äventyrlig och har ett hjärta av guld. Listan går att göra lång. Ni vet ju själva hur det är när man hittat någon som man känner så starkt för. Men då jag aldrig sett mig som en person som någon gång kommer att gå nedför alltaret…baramtatam….baramtatam…kände jag ändå väldigt snart efter att jag träffat Steve att jag vill fria till honom. Jag ville vara den som utsätter mig för detta nervösa, stora…den som nojar inför svaret, den som plötsligt helt ologiskt tvivlar på sig själv och sin partners känslor, den som får bära på massa knasiga lustiga frågor…”tänk om” … Det som skulle bli ett romantiskt  (i mitt mått mätt romantiskt ) frieri på en strand i Lorne, där vi hade får första weekend ihop, med jordgubbar, choklad, bubbel och fågelkvitter i bakgrunden, slutar med regn, hagel, att jag håller på att skita på mig av nervositet, att själva frieriet sker i en bil på en parkering var inte riktigt planerat…den lyxiga chokladen jag köpt och där ringarna låg i blev inte alls den lilla efterätten efter vår lyxiga picknick…det blev snarare en befallning”HAVE SOME CHOCOLATE!!”…lyckligtvis sade han ja och jag började gråta av lättnad. Och ja, ringen var stor som ett armband. Jag gör ALDRIG om detta (förhoppningsvis behöver jag aldrig det heller)… for god´s sake…nervösare stund i mitt liv tror jag inte finns…

Tack alla ni som varit underbara och grattat, stöttat och inte kommit med inte så genomtänkta kommentarer som vi har fått här…”SHE proposed?”…"Why?"...etc…. Think outside the box people! Think 2017. Och jag är från Sverige. Say no more. Bröllopet blir en liten historia, om jag fick välja åker vi till Vegas och låter Elvis viga oss och sedan gamblar vi och åker på fet bröllopsresa i Central Amerika med ryggsäckarna…det sistnämnda tror jag Steve är med på men tror inte Elvis-iden riktigt faller honom i smaken. Får kanske bli andrahandsvalet på en strand någonstans i Asien…om några år…

Efter en förlovning i en ganska så traditionsenlig familj  följde en inte så helt otrevlig överraskning…Steves pappa köpte Sverigebiljett till Steve ”för nu måste du träffa din fästmös familj”….Herregud, så otroligt underbart och fantastiskt det var att få ta med Steve hem. Det blev ju så plötsigt allting så mina planer hemma var ju redan satta, fick stuva om lite i schemt men det blev så himla himla bra. En väldigt fin känsla att få preesentera honom för min familj, speciellt mamma. Gjorde mig varm inombords att se de två ihop. Att få åka på rundtur i skogen med min kära far och höra han på engelska förklara var hans markgränser går och dra ett skämt om grannarna...som jag måste översätta och censurera....Två intensiva veckor men ändå kvalitetstid med familj och vänner. Stockholm var grått och regnigt men med fina dejter med vänner gjorde det inte så mycket. Det känns som vi tog ett stort steg framåt..hur kan man egentligen säga att man känner någon fullt ut om man inte har träffat dennes familj och vänner? De är ju ni som har gjort mig till den jag är. Därför var det så otroligt fint att Steve fick träffa er och lära känna de människorna som har format mig. Jag är stolt. Så stolt för jag tycker jag har den bästa familjen och de bästa vännerna, såklart.

Ett stopp i Chiang Mai med bästa Jonte följde sedan…som jag önskade att vi fick ytterligare en vecka ihop, gick alltför fort men var så bra, som alltid. Att ha en vän som adrig säger nej till att resa, även om det bara är för ett par dagar, det känns lyxigt. Vi är så olika men ändå så lika…(om det går ihop!?) så det funkar så otroligt bra att resa ihop. Att säga hej då denna gång var svårt, det var som att tårarna inte ville sluta rinna. Det blir väldigt tydligt, uppenbart, osv när man är hemma såhär och träffar vänner och familj och det aldrig någonsin kommer kännas så med någon här i Australien (förutom Steve då)….att det är något jag alltid kommer få sakna, längta efter och få ge upp om jag ska bo här. Ibland känns det fruktansvärt tungt…men som jag har skrivit innan, det är inget jag vill klaga över för då skulle jag inte göra annat än att klaga och jag har ju själv valt detta. Men det betyder inte att det inte är svårt ibland.

Något som jag ser väldigt ljust på är min jobbsituation. Jag har aldrig riktigt trivts till 100% på någon arbetsplats, ledsamt men sant. Har absolut haft bra arbetsplatser men det har alltid varit något som inte stämt. Men nu, nu äntligen har jag hittat rätt. Kollegorna är underbara, jobbet är kul OCH utmananande och jag känner att jag kan stå för det jag gör. Tidigare har det varit brancher jag kännt mig helt vilsen i, samtidigt som det har gjort att jag vuxit enormt då jag gjort saker jag inte varit helt bekväm med. Vi har haft orientation weeks på institutet nu, som vi kan efterlikna våra nollningsveckor på universitetet. Minus alkohol. Jag blev alldeles nostalgisk när studenterna nervösa kom in på måndag morgonen och skulle registrera sig för sina kurser. Minns känslan så väl. Har varit fantastiskt kul att organisera hela grejen, allt från promotion material till registrering, servera mat (här hjälps vi alla åt haha) och förbereda konferenssalar. SÅ kul.

Min umgängeskrets har även fått ett nytt tillskott, Mimmi. För de som inte vet så är Mimmi också från Vetlanda, vi kände inte varandra tidigare men vi kände till varandra…när jag gick i trean på gymnasiet gick Mimmi i ettan och i en liten stad som Vetlanda är ”känner ”ju alla alla…Fick för en tid sedan ett litet mail från denna tjej, ett mail som helt enkelt bestod av lite frågor om min tid här i Melbourne…att hon var sugen på att göra som gjorde, lämna allt för en tid och testa något annat. Och jag är ju såklart en förespråkare av detta fenomen så jag påbörjade direkt min övertalningsprocess…men det behövdes dock inte så mycket övertalning för jag tror denna donna bestämt sig redan innan hon mailade mig. Nu är hon då här och jag vill aldrig att hon ska åka hem igen. Det här med att man klickar med folk på vuxna dagar, det är sällsynt…Kanske är det också extra speciellt eftersom vi båda är från Vetlanda och har det gemensamt, det blir liksom så enkelt att relatera till saker. Känns bara så lätt och naturligt med henne. Jag är så glad att hon är här  i Melbourne och att hon verkar trivas så bra. Nu börjar alltså övertalningsprocess nummer två: att få henne att göra sitt farmwork och stanna ytterligare ett år. Hehe.

En annan förändring i vårt liv är att vi har i dagarna flyttat till en trea…precis runt hörnet från vår lilla tvåa. Läget kunde inte vara mer perfekt, det kommer bli svårt att lämna detta område när/om vi ska det någon gång i framtiden…man blir lätt bekväm att ha allting utanför dörren och bara 15 min gång till stranden… Vi har länge velat flytta till en större lägenhet, en minitvåa kändes alltför liten det sista året och hur mycket man än rensar ur garderober och annat så har man ändå så många saker….och man samlar ju bara på sig mer och mer. Denna lägenhet är en äldre trea, med stort sovrum och en mindre där vi har dator, steves gitarrer och lite sånt…Vi har även balkong och ett garage vilket är guld värt. Det jag värdesätter mest med detta boende är mitt älskade trägolv. Något som inte växer på träd i detta land. Vilket också tyvärr betyder att det kommer bli kallt under vintern…men med lite mattor och filtar ska vi nog klara oss. Det kan ju aldrig bli så illa som lilla jag med vinterjacka under täcket i Brunswick, ensam och miserabel. Den är inte perfekt men den har potential och karaktär, något som vi kände när vi var på visningen. OCH, hyran är så bra för att vara i detta ormåde där hyrorna brukar vara höga.

Året har börjat så bra och jag tror och hoppas det kommer fortsätta så…

Må gott mina vänner och håll ut där hemma, snart är det vår och allt blommar, asfalten är torr och Sverige är vackrare än någonsin!