Vet ni hur underbart det känns att skriva att det nu är officiellt vår. Oavsett väder. Väldigt viktigt det här med att markera att 1 sep är vår. Har aldrig riktigt tänkt på att vi i Sverige har officiella vinter/vår/sommar/höstmånader…eller det kanske vi har? Jag menar, jag vet att vi har vinter i dec men jag skulle vilja påstå att den börjar redan i november och kan hålla på till mars?

Det känns i vilket fall som att denna var den lättaste vintern hittills och det blir min fjärde. Den var solig och inte alls så regnig och blåsig som det kan vara, visst var det bitvis kallt men tycker ändå, trots att vår lägenhet peakade vid 15 grader, det gick bra. Har nog aldrig kännt mig så ensam dock, begravt mig i jobb, vilket har varit perfekt. Nog det som har gjort att dessa månader gått så fort. Sanna har varit hemma i Finland, Marilou hemma i Nederländerna och Katrina på resande fot. Till och med Josh och Amar har varit borta så har jag kännt mig sjukt ensam. Och jag vet att man blir stark, verkligen, det stämmer. Men det är lite läskigt att tänka att det har gått dagar utan att jag har pratat med en enda människa förutom Steve och mina kollegor. Ha. Låter deppigt va? Det måste fortfarande vara det som är svårast. Att inte kunna ta upp telefonen och ringa sin bästis och prata….om vad som helst..Ibland frågar jag mig själv om det verkligen är värt det? Att missa så många år av vänskap, av stora händelser, av de små vardagssakerna som gör livet… Jag är mycket väl medveten om att varje år som går så glöms man bort, lite lite grann. Det är så livet är och det är något man får leva med. Det var så lätt för alla, inklusive mig själv, att säga att vi håller kontakten, vi pratar lika mycket eller vi mailar och skypar. Men så blir det aldrig. Och det är naturligt tror jag. Ingens fel eller allas fel. Det är bara livet.

Jag tänkte att detta inlägg ska handla om mat litegrann. Nej, jag ska inte tråka ut er med massa matbilder, även då jag tillhör den lilla grupp som älskar matbilder och blir glad och inspirerad istället för irrterad och uttråkad. Vet ni vad en av de bästa sakerna med att bo utomlands är? (Om man bortser från minussaldot på kompiskontot). Man ser allt med nya ögon. Det tar ett tag, det ska jag inte förneka. Har man bott i ett land som Sverige, speciellt, där det mesta är väldigt bra, är det svårt att komma till ett nytt land och känna att shit vad bra det är här. Vi känner oftast istället att  ”Gud vad bra vi har det” när vi jämför. Vi har ett välfärdssystem som många länder bara drömmer om att kunna efterlikna en bråkdel, vi har gratis skolgång…hallå hur många länder kan skryta med att skolan är för alla oavsett ekonomi? Ja men vi betalar högst skatter i världen, kommer nu någon säga. Ja vi betalar absolut höga skatter. Men vet ni vad, det gör vi i Australien också, absolut inte lika höga men nog betalar vi och det går inte till fri skolgång kan jag tillägga. Skulle jag få för mig att skola om mig, eller kanske fortsätta till masterexamen…som internationell student handlar det om sjuka hundratusentals summor, för en lokal student inte lika mycket men absolut kostsamt…tiotusentals och åter tiotusentals kronor. För att inte nämna skillnaderna mellan privatskolor och allmänna skolor…just saying…

Oki sorry skulle ju handla om mat detta…inte om australiens skolsystem…Okej så mat. Född på 80-talet och från Småland så har min barndom präglats av husmanskost, och det är något som jag förknippar med trygghet och värme. Jag älskade att kika i min mormors grytor, stoppade till och med korv med henne när det begav sig och min favoriträtt var potatismos och köttbullar. Mina matpreferenser har ganska ordentligt förändrats sedan jag flyttade hemifrån, vilket ju är helt naturligt. Man lagar mat själv och man gör lite twister på sina föräldrars rätter. Men flytten till ett annat land har gjort att jag har ifrågasatt maten vi svenskar fortarande är så glada åt samt mina egna matvanor mer. Och jag förstår mer och mer varför folk man diskuterar mat med tycker svensk mat låter helt galen. Jag menar, hur kan man försvara surströmming, sill, allt salt vi häller på, smörgåstårta (seriöst, vi tycker det är den bästa grejen någonsin men tänk lite…fisk på en tårta, köttbullar och grönsaker…såklart det låter helt vidrigt i andras öron).

Okej vi kan börja med frukost. Dagens bästa måltid. Frukost för en svensk ser helt galet annorlunda ut än för en aussie. Och frågar ni mig så tycker jag en typisk svensk vardagsfrukost är bättre än en australiensk och det är något jag fortfarande saknar. Då är jag är en sucker för filmjölk, kokt ägg, mörkt grovt bröd med vällagrad ost, keso…Eller en riktigt nice hotellfrukost hemma som har typ 20 olika sorters bröd, ostar, pålägg samt yoghurt/filmjölk och 20 sorters muesli, olika kokningstid på äggen (apviktigt ju, Steve tyckte det var det fånigaste han sett när vi åt hotellfrukost i Stockholm). En macka med pålägg som typ ost skinka och färska grönsaker är svårt att hitta här. Det mesta är tillagat. Du kan få en toastie om du ber snällt.Vitt bröd med dålig ost. Nej tack.

Meeeen, trots ovan så är helgfrukost heeelt annorlunda. Min favoritingrediens och ja, favorit i alla kategorier är avokadon. Och den mina vänner, den är stor här. Stor som i populär. En helgfrukost utan avokado är katastrof. Jag tror nog största skillnaden är att frukosten oftast är varm här, mycket stekt bacon och ägg. Jag försöker äta gröt i veckan samt knäckebröd, dvs närmast vårt goda knäckebröd jag kan komma.

Nu till lunch… och här börjar mina matrutiner skilja sig lite från hur jag åt i Sverige och vad normalt sett min familj brukar äta. Första grejen jag knappt rör längre är mjölk. Alla mjölkprodukter nästan. Jag drack inte mycket mjölk tidigare heller men i min familj har och är mjölkprodukter en stor grej i matlagning. Grädde…yum…såklart allt blir så mycket godare med en skvätt grädde. Creme fraiche, något som brukade vara en av mina favoritingredienser går att få tag på här men kostar runt 22 kronor burken… Jag köper det vädigt sällan för jag lagar sällan mat med det här.

Smör är nummer två, igen, kommer från en såsfamilj och vad gör en god sås ännu godare om inte lite smör? Haha. Australien har två såser. ”Såser”. Tomato sauce och mayo. Tomato sauce är ketchup. Sedan har de såklart gravy, vilket är ett samlingsbegrepp på sås men som refererar till den här bruna sörjan man ibland får till sin roast. Så, då jag har bosatt mig i ett icke sås-till-allt-jag-äter-land blir det oftast såslösa luncher, jag har avokado på mackan istället för smör, och jag avstår från mjölkprodukter.

Nu till sötsuget…Det finns inget gott godis här…alls…så there you go. Easy peasy. Fika gör man ju inte på samma sätt som ni vet. Nej mamma, du hade inte klarat en dag här utan dina frekventa fikapauser med kaka och påtår.

Vad jag lagar mycket av är asiatisk mat. Något jag sällan gjorde i Sverige. Den stora kinesiska, thailändska och vietnamesiska befolkningen här har gjort Melbourne till en helt fantastisk matstad. Jag har seriöst aldrig ätit så god thailändsk och vietnamesisk mat som här. De få gånger man åt något riktigt gott i Stockholm betalade man sjukt mycket för det och då känns det nästan inte värt det när man summerar kvällen. Såklart man blir påverkad av alla fantastiska restauranger här och vad man numera lagar själv. Under mitt första år här vad allt jag längtade efter en flottig kebabpizza med extra allt eller potatisgratäng med fläskfile haha…nu, 3,5 år senare not so much. Även om det står högst på äta-listan då jag är hemma i Sverige.

Det tar ju såklart tid att hitta sig själv i en ny vardag, en ny mataffär, lokalisera nya favoritrestauranger…men det är ju också något av det bästa som finns, att gör research, att upptäcka nya maträtter, nya smakexplosioner... Jag tror att denna flytt har lärt mig att tänka outside the box på ett annat sätt. Att vara öppen för nya saker. Oavsett om det är mat eller något annat. Ovan var ju bara ett exempel på hur mycket man kan förändras. Fast mamma, om du läser detta betyder inte det att jag inte vill att du ska laga din goda fläskfile i gräddsås…Eller sluta baka världens godaste kanelbullar…Eller dina hallongrottor…listan går att göra lång…

Nog talat om mat, ni blev säkert väldigt uttråkade av att läsa ovan, men den här bloggen är ju också lite av terapi för mig, att skriva av mig, oavsett om det är särskilt spännande eller inte.

Jobbmässigt så går allt så bra, jag och Steves trivs båda väldigt bra där vi är just nu. Jag har denna vinter fått göra ett par expos tillsammans med en kollega och det känns så kul att de skickar mig. Jag är fortfarande i upplärningsfasen när det kommer till antagningsprocessen för internationella studenter och trots att det är tusen saker att kunna så går det åt rätt håll. Jag vill absolut försöka inrikta mig mer mot marknadsföringdelen för internationella studenter och agents och min manager vet om hur jag känner. Jag tror det inte är redo att släppa mig helt och hållet än, då jag har kommit in i min roll väldigt bra nu och gör jag mer marknadsföringsjobb får någon annan täcka upp för mig…så ja, vi får se hur det blir.

För övrigt så har jag inte ett utan TRE besök hemifrån att se fram emot. Herregud, är man exhalterad eller vad? Jag går runt med ett fånigt leende på läpparna. Det är en speciell känsla att veta om att det kommer människor som jag älskar mer än något annat, hit på besök, till lilla mig. Vi börjar med en av mina favoritpersoner of all time, Jonte…November kan inte komma fortare… Vi skapar alltid speciella minnen när vi reser, oavsett vart.

Nej nu är det lördagkväll och jag ska spendera denna kväll med att se sista avsnittet av GOT...

Hörs snart igen.