Har jag slagit mig till ro?

Augusti, exakt ett år sedan tog jag min backpack och och åkte till Bali för att ta mitt dykarcert.  Svårt att förstå att det är ett år sedan. Känns som det var igår. Då lämnade jag en riktigt jobbig vinter bakom mig. Känns som jag var konstant frusen, konstant förbannad…(för att jag var konstant frusen). Minns hur jag låg med mina ytterkläder på i min lilla studiolägenhet i Brunswick och tyckte synd om mig själv. Denna gång har det gått mycket lättare, trots att vintern har varit rekordkall i Melbourne, rekordlång och jag inte har haft några solsemestrar att se fram emot. Men jag har haft en fin och varm lägenhet (åtminstone under vår heater…resulterat i ganska maffiga elräkningar men sååå värt). Det har gått lättare för att jag känner mig mer hemma nu. Jag har hittat en partner som gör mig så jäkla lycklig. Jag har hittat ett par fina vänner som jag kan vara mig själv med. Och att några av dessa vänner äger det mysigaste fiket i Melbourne och där jag numera är stammis vilket betyder att jag även har något att bocka av på min bucket list (alltid velat ha ett cafe ala Central Perk i Vänner där jag är stammis och där jag inte behöver beställa för de redan vet vad jag vill ha…long black…) …det är så härligt. Visst hade ju min svacka där i april och var helt ärligt lite nojig över att jag skulle få fler sådana downers under vintern nu…när allt är grått och trist här och soligt och fantastiskt hemma i Sverige men nope, det har gått riktigt bra. Det är också exakt ett år sedan jag och Steve ”träffades” för första gången …på telefon. Ha. Fortfarande lika roligt när jag tänker på att det var så vi faktiskt träffades. Tänk vad stor betydelse en sexig röst kan ha…och en svengelsk dialekt också för den delen…det kan förändra livet… :)

 

Jag satt häromdagen och tänkte på förra året och när jag först kom till Australien. Hur mycket jag har förändrats sedan dess (inte bara fler rynkor) Jag har vuxit så extremt mycket under den tiden jag varit här. Inte bara att man har blivit mer självständig men jag har behövt ta många beslut, varit med om förändringar i jobb och privatliv, inte haft en fast punkt,  inte haft en nära vänskapskrets att vända sig till när det har varit jobbigt. Det har stärkt mig enormt som person. Och fått mig att inse att det viktigaste för mig i livet är att må bra och ha bra människor runt omkring sig. Det är inte att ha en toppkarriär, massa pengar och bo på ”rätt” address. Jag trodde det var det jag ville när jag bodde i Stockholm. Att det var det som var meningen med livet. Det är så naivt. Så klassiskt. Herregud det är ju inte ens i närheten av det liv jag har nu. Visst, jag klagar inte på att vi bor så nära stranden i en ny lägenhet men om man ska vara helt ärlig: den är i minsta laget, bomullstunna väggar, grannar som sjunger opera om kvällarna, grannar som röker cannabis och ger oss ett passivt rus om vi befinner oss på vår uteplats …och då St Kilda inte bara är känt för strandläge, schyssta barer och turister utan också ett överflöd av missbrukare runt hörnet (ja de hittade tom en död man utanför vårt hus), halvkriminella människor (grannen fick sin scooter stulen igår, i samma veva märkte Steve att hans skateboard var borta…okej var ju mest synd om grannen men ändå) så är det ju såklart inte enbart positivt…men å andra sidan, när är det någonsin det?

 

När det kommer till jobb så känner jag fortfarande att det är svårt för mig att liksom ”börja om på riktigt” då jag inte är så attraktiv på arbetsmarknaden med det visum som jag har nu. Därför är jag nöjd med situationen som den är nu med tanke på omständigheterna. Älskar mina kollegor, känns fint att jobba på ett litet familjeföretag som det faktiskt går väldigt bra för, att ha varit med om förändringar som har gjort oss mer attraktiva i resebranschen, att jobba på ett företag som folk känner till och fok respekterar. Cheferna har gett mig de dagar jag ville ha vilket gör att jag nu kan ha ett liv även utanför jobb, något som var omöjligt tidigare.

 

Jaaa vad har hänt sedan sist? Min mer högljudda hälft hade ju födelsedag nyligen, en 27-årig sådan. Firades i vackra Tasmanien över en helg. Jag hade planerat resan länge, bokat biljetter, hotell, aktiviteter…och ville verkligen hålla det hemligt. Packade en väska och mötte upp honom på Southern Cross station…helt ärligt, reaktionen när han fick reda vad vi skulle göra den var bättre än själva resan (nästan)…Var hursom helst en grym helg med massa god mat och vin.

 

 

Och nu mina vänner är våren på väg! Det har blivit ljusare och lite varmare. Jag är så förväntansfull inför en HEL sommar i Australien, utan avbrott. Och bäst av allt, inget farmarbete som förstör. Snart Sverigebesök, och väl tillbaka här kommer det förhoppningsvis vara ännu mer vår. Så mycket kul som händer i Melbourne under sommaren, blir nästan lite stressad för man vill ju göra så mycket. Så annorlunda mot sommar hemma i Sverige. Hade man bott kvar så hade en solsemester någonstans i Europa varit givet, en weekend till någon närliggande stad på det… Blir avis när jag ser alla bilder från Malta, Grekland, Italien mm…och veta att det bara är 3-4 h till dessa destinationer från Sverige. Med andra ord, jag blir påmind varje dag hur stort och isolerat Australien är. Det är något jag nog aldrig kommer vänja mig vid. Att närmaste annat land är timmar på flyg…att närmaste klassiska solresmål om man inte vill stanna kvar i Australien (och bli ruinerad) är Bali och det är ändå 6 h flygtid, vilket australienarna själva tycker är helt ok. Tur att det finns palmer och vackra stränder i Australien, i Melbourne tom ;)

 

 

Melbourne blev föresten 5e året vald till the world´s most livable city…det är ju ganska så fantastiskt att man faktiskt bor här och jag förstår varför den år efter år hamnar på förstaplats. Säkerhet, sjukvård, kultur, miljö, utbildning och infrastruktur är några av punkterna Melbourne scorar högst poäng på. Just tåg och tram-trafiken är något jag ju lätt kan jämföra med Stockholms…ja, Sveriges för den delen. Och hur mycket jag än saknar tunnelbanan så är det ju så mycket trevligare att åka tåg, ett tåg som alltid är i tid. Jag har inte en klump i magen av rädsla att tåget ska vara försenat eller inställt. När det kommer till säkerhet så är beror det ju också självklart vart man befinner sig. Men det jag däremot kan säga är att jag nog aldrig har varit i ett land där det patrullerar security på stationer och allmänna platser så mycket som det gör här. Känns såklart tryggt. Det jag saknar med Stockholm är hur vackert det är. Bildskönt. Så det gör ont nästan. Melbourne är vad jag skulle kalla en fulsnygg stad. Ingen gammal vacker arkitektur utan här har man slängt in byggnader som ska se gamla ut (och då pratar vi sådär 50 år ”gamla”) blandat med modern stil ala skyskrapor. Men alla laneways, åh vad jag älskar dem. Att man kan gå mitt i CBD och plötsligt svänga vänster till något som er ut som en läskig ”där borde du inte gå ensam” gränd men som visar sig bjussa på en schysst bar eller ett cafe. Att det är festivaler, utställningar, sportevents, demonstrationer (finns alltid en anledning att demonstrera), konserter mm VARJE VECKA gör mig nästan lite stressad…för man vill ju vara med på allt….Och smakar det så kostar det precis som hemma i Sverige…Det är mycket jag älskar med denna fantastiska stad. Och efter bara 1,5 år så är det ju fortfarande en ny stad som jag upptäcker varje dag.

 

Så vad står på agendan härnäst? Förutom Sverige om 2 veckor vilket jag drömmer om varje natt i princip…(är det inte konstigt föresten? Väl hemma i Sverige lär jag ju drömma om Aus och tänka på allt jag missar bara för att jag inte är där just då), så har vi Steves kusins bröllop att se fram emot, Octoberfest, Melbourne Cup… för att nämna lite och någonstans mellan allt roligt ska man även hinna med att jobba, spara pengar till ett löjligt dyrt visum som gör att jag inte blir utslängd 14e mars nästa år, bara ett heltidssjobb att bara få ihop ansökan. Men det är ett problem jag tar tag i senare.

Säger hej då nu och ses snart (för det gör vi ju hörni, i Sverige!) och det pirrar i mig när jag tänker på att om exakt två veckor vid denna tid sitter jag och dricker te med mamma i soffan och pratar om allt vi inte har kunnat få sagt över en skype. Lyckliga jag.

 

 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

lifeistoday.blogg.se

En blogg om mitt liv i Australien där jag bor och arbetar sedan två år tillbaka.

RSS 2.0