Eufori och krashlandning

Hej! Bloggen har tyvärr blivit lite av ett minne blott nu. Det är som att ju längre tid man bor ifrån Sverige, desto mindre spännande känns ens liv och att skriva blogg om vardagen här skulle helt ärligt tråka ut er. Och det är väl kanske bra att det blir vardag av detta också till slut, nu har jag ändå bott här i 4.5 år. Jag känner mig varje dag mindre och mindre som en besökare och mer och mer som en permanent medborgare, men jag skulle nog inte säga att jag är en true aussie än. Jag tänker forfarande på hur mycket mina dollar är värda i svenska pengar, och tycker att den australienska dollarn fortfarande är lite av låtsaspengar. Farligt I know haha.

 

Jag kom för en vecka sedan tillbaka från ett besök hemma. Tänk er att inte ha upplevt svensk sommar på 5 år. Och så kommer jag hem till den typ bästa på 300 år, väldigt overkligt och nästan lite magiskt. Jag vill egentligen bara med detta inlägg berätta hur det känns att komma hem och att lämna. För detta är något jag tänkt på ett tag och det liksom gnager lite. 

 

Jag har nog varit ganska så, jag vill inte säga nonchalant men lite avtrubbad när det kommer till just det här med avsked. Jag har ju varit hemma ett antal gånger sedan jag flyttade men just denna gång blev det alldeles lite för perfekt för att kunna lämna utan att helt enkelt mentalt krasha. Låt mig förklara.

 

 

Jag står nära min familj, säkert nämre än många vänner och bekanta jag känner. Jag är speciellt nära med min mamma då det in princip varit jag och hon, som ett oskiljaktigt par som man inte jävlas med, sedan jag var 6 år gammal tills att jag flyttade ut när jag var runt 20 år. Min syster och jag har alltid haft en fin relation, men av det naturliga skäl att det skiljer åtta år mellan oss har vi kommit varandra ännu närmre de senaste åren vilket är fantastiskt. En till bästa vän liksom. Att komma hem på besök gör att man anammar en roll ungefär, min har varit den starka personen som valt att flytta för att jag faktiskt aldrig trivdes i Sverige och som måste vara den starka även när jag lämnar igen. Och det är till viss del sant. Jag vill vara den starka, den som vågat, den som inte går att rubba... För jag ville ju lämna Sverige och jag vill väl lämna nu med, visst? 

 

Så. Denna sommar, denna underbara, varma, (extremt varma) ljusa, glada, vackra, härliga sommar som måste vara den längsta vi någonsin har upplevt? Lyckan att glida in på perrongen i Växjö, även fast inte Öresundstågen hade AC och det inte fanns någon serveringsvagn så jag hade varken ätit eller druckit sedan flyget…Lyckan att se lilla mammi stå där med sitt vita leende och asbruna fejs. Då börjar det. Två helt underbara veckor fyllda med allt jag saknat och allt jag velat uppleva igen, om så bara för en endaste gång till. Fika i solen, bada varje dag (med medtaget fika), läsa skvallertidningar i solen (bli serverad fika av syrran) osv. Familjehäng deluxe. Denna kvalitetstid, då man inte gör så mycket, utan man bara är, som känns så oviktig när man är mitt uppe i det men som är så otroligt viktig när den är över. För vi fick ju den tiden tillsammans.

 

Att få spendera EN HEL HELG med sin bästa kompis och hennes familj. Herregud nu skojar någon? Att man är så lycklig så att man går sönder och man hoppas att hon förstår hur mycket jag känner så. Hur mycket man vill spara varje ögonblick i en liten ask någonstans, för mig att ta fram och skratta åt, att gråta åt när jag behöver det... Att få besöka min pappas gård på sommaren, när allt blommar, göra utflykter till platser där jag har så många barndomsminnen ifrån. Att få träffa min universietetskompis Ida på lunch ute på landet, snacka om campuslivet back in the days och bara ha det gott. Möta upp min Jonte på alltför många flaskor vitt vin i solen, prata politik och om hur många idioter det finns i världen, för att glömma att vi måste äta och sedan när allt är stängt hamna på Oxgrillen där vi beställer korv med mos. SÅDANA ÖGONBLICK.

 

Man fångar dagen, varje dag tills man närmar sig dagen då man ska lämna. Då går det inte riktigt undvika den gnagande magvärk som smyger sig på. Det börjar göra lite ont liksom. Den dagen, när mamma hade bokat taxi till mig för att undvika hej då vid stationen. Allt gick så bra så bra tills det inte gick bra längre och jag bröt ihop. Åh varför kunde jag inte ha hållit mig tills jag åtminstone satt i taxin? Plågsam tågresa upp till Stockholm för två sista dagar i Sverige. Och det är här det börjar, jag känner mig helt ur fas. Det är som det här avskedet i Småland har satt sina spår och jag kan likom inte skaka av det. Jag är en ”mess” som Steve skulle kallat det. Jag känner mig illamående och yr och ledsen och allt på samma gång.

 

Hade sammanlagt bokat in sex dejter i Sthlm. Nu tänker ni och jag själv faktiskt att det kanske inte var så smart… Men om man så jävla gärna vill hinna med och träffa sina åtminstone närmaste vänner på den korta tid man har, då försöker man väl? Två timmar med Jossan, två dyrbara timmar med denna människa. Heeeej (lipar lite), två timmar senare heeej dååå (lipar lite). On to next one. Frida efterliknade det med speed dating… det stämmer verkligen. Och man är i en känslomässig bergodalbana. Middag boom. Vilja insupa Sthlm en varm sommarkväll. Skrattar så jag gråter. Men dagen efter gråter jag nog mest.

 

Vaknar upp till sista dagen i Sverige, och ni vet den känslan när man bara vet att något är fel. Feberfrossa, känner mig typ sjuk, och med den största klumpen i magen ni kan tänka er. Ensam i ett hotellrum på Söder. Jag är ynkligast i världen och jag vill bara härifrån. Jag gillar inte att använda ordet ångest för det är så otroligt laddat och liksom stort. Men jag tror jag fick en ångestattack av något slag. Kunde inte sluta gråta, herregud här ligger jag en 32 åring som inte har absolut något att gråta för, att klaga över, som lever ett ganska så himla gött liv, frisk, min familj mår bra, har massor med vänner, etc etc och listan kan göras lång…Här ligger jag med panik. Panik över att lämna detta. Och jag kan inte skaka av det. Jag hade som sagt planerat att träffa tre underbara vänner denna dag, Mimmi, Joel och Carro….och ångesten (här kommer det igen) och det dåliga samvetet över att ställa in… Men också vetskapen att man verkligen inte är i skick att träffa någon. När kroppen och huvudet bara säger nej.

 

Frida tröstade så fint som den sjukt underbara människa hon är. Amsterdam dagen efter hjälpte (ja precis, jag har sååå mycket att klaga över). Så gick det över, lite, sakta men säkert, ångesten, paniken över att lämna Sverige, för att lämna plats åt nya minnen och upplevelser i en ny stad. Som tur var. Flyget hem till Melbourne gick okej, visst det gnager såklart, det gör ont på något sätt, men inte så att jag inte står ut. Jag vet att världens bästa kille väntar på mig thank god. Och när han stod där på tåget med sitt skägg, sitt rufsiga hår  och med de där ögonen...Jag vet ju varför jag har valt att bo här. För HAN bor ju här.

 

Jag tror jag behöver skriva ner allt detta så ni där hemma förstår, om jag verkar konstig, eller off, eller jag vet inte…this is why. Man kämpar ständigt med dåliga samvetet över att inte komma hem tillräckligt ofta, inte hinna träffa alla, eller de man träffar hinner man inte träffa så länge som man önskat.

 

 Jag vet ärligt talat inte hur jag kan göra mina små resor hem annorlunda, och som någon sa, det blir aldrig lättare…nähä… skulle vara att komma hem på vintern då som jag nämnde tidigare, lindrar kanske smärtan liiiite.

 

Jag älskar er så sjukt mycket och ni betyder seriöst allt för mig. Vi ses i juni 2019. 

 

The best summer of all times?

Hej hej,
 
Jag vet, runt ett halvar sedan jag skrev. Och idag lanar jag Steves dator for att min lilla mini laptop sjunger pa sista refrangen... tar ett ar att bara starta upp den, tyvarr blir detta inlagg lite jobbigt utan svenska bokstaver. Ber om ursakt pa forhand. Jag vill mest bara ge er en uppdatering om vad som hant den senaste tiden...
 
Det har hant sa galet mycket de sista 6 manaderna sa jag vet inte vart jag ska borja... Allt fran sjukhus till massa harliga besok hemifran och weekends away.
 
Kortfattat, sommaren har varit fantasiskt. Sa fantastisk att jag inte ens har angest over att traden nu ar gula och roda och vi gar mot vinter. 
 
November borjade med en litet besok av Jonte. Kanns som en evighet sedan nu men det var saklart helt underbart att fa ha honom har, att Steve fick lara kanna en av mina basta vanner. Vi hade planerat in 4 dagar i Bali innan han skulle flyga hem och som ni sakert minns sa var Bali drappat av vulkanutbrott under denna tid. Som alltid nar vi reser ar det handelserikt...Det basta ar att vi alltid har sa kul, spelar ingen roll om det hander grejer som detta, vi gor alltid det basta av det. Slutade med att vi satt i en bil en hel dag till East Java dar vi tog tre flyg vardera for att komma tillbaka hem. En resa som normalt sett skall ta 5 h tillbaka till Melbourne tog 24h...och ett antal hundratals dollar... MEN trots att jag kom hem fattig...minnen var det...
 
Har ocksa hunnit med att klamma in en kolonoskopi. Fick akuta magbesvar runt oktober dar och fick som tur var ga fore i kosystemet. Allt gick bra, tack gode gud sa sover de ner en har sa man marker inte att nagon ar och graver en i baken... Allt sag bra ut, kandes valdigt skont att fa det gjort. Inga inre blodningar, ingen cancer (!) eller Chrones... Mina lakare tror dock att jag har en post infektion fran nar jag blev sa sjuk i Afrika..ar det inte helt galet? Att nagot som hander for 8 ar sedan fortfarande kan forstora for en? Lang historia kort, gar hos en dietist nu for att forsoka fa bukt pa mina problem, att utesluta vissa matprodukter och att introducera andra, det ar sjukt svart. De senaste 6 veckorna har jag gatt pa en diet dar jag inte far ata mycket alls av det jag brukar, resulterat i att magen ar sa mycket battre MEN jag har istallet gatt ner i vikt och fatt samre immunforsvar. Har en tid nasta vecka igen sa da ska vi analysera resultaten och se hur vi gar vidare. Jag ar valdigt glad att jag antligen borjar bli lite battre och att jag kan se lite ljus i slutet av tunneln...lite atminstone.
 
Saklart var hojdpunten i sommar besoket hemifran. Det finns inget som kan jamforas med att ha sin familj har. Ar kanslosamt och var tre veckor av ren och skar lycka. Att fa se min syster, Albin och ungarna komma ut fran flygplatsdorrarna och bara "tja, namen ar ni har?!"... sa naturligt liksom. Kunde inte ha onskat en battre julklapp. Jag tror inte jag insag innan hur viktigt det var for mig att min familj hemifran fick traffa min australienska familj och vanner... Det kanns pa nagot satt som om sista pusselbiten ar lagd. Som om nu har de fatt ta del av mitt liv har, kan relatera till det jag pratar om och till de manniskor jag umgas med och det betyder sa valdigt mycket for mig. 
 
Tre magiska veckor fyllda av skratt, sol, bad, vin, god mat, road trips etc... Kunde inte ha blivit mer perfekt. 
 
Kanlosamt hejda, lovade att inte grata men det gick ju sadar...
 
2018 borjade med andra ord fantastiskt. Och jobbmassigt sa har jag fatt en ny tjanst, ett kliv uppat vilket kanns jattekul. Jag ar fortfarande pa samma avdelning men tacker ett mammavik till Oktober. Nu hoppas jag ju saklart att det blir langre eftersom det skulle kannas konstigt att ga tillbaka till sin gamla roll efter att fatt ny kunskap och nya erfarenheter. Ar numera del av antagningsteamet, som jobbar med internationella ansokningar till institutet, bedomer studenternas mojligheter att fa visum godkant samt att klara av de utmaningar som vantar dem. Kanns grymt kul att fa vara med fran start till slut av antagningsprocessen. Jag hoppas aven att jag star pa tur att fa resa lite i jobbet ocksa... fingers crossed...  
 
Nu vantar tva manader jobb sedan har vi en harlig resa till Borneo av det aventyrliga slaget som vantar. Steve har introducerat mig till camping och vandring de senaste manaderna...och...tanka er...jag gillar det...Sa Borneo blir en mix av bergsbestigning, vandring och dykning... backpackingtrip helt enkelt...och jag ar lojligt forvantansfull.
 
Och det  roliga tar inte slut dar....spontanbokade en resa till Sverige till 26 juli.... valdig kortis och blir bara Smaland denna gang men oj vad skont det kanns att veta att man far traffa familj och vanner ganska snart i alla fall. Forsta svenska sommaren pa 5 ar for mig... jag ber till vadergudarna att det blir en bra en ocksa. Hittade en sjukt billig biljett... vilket alltid gor mig lite orolig om jag kommer lyckas ta mig hem eller inte haha...
 
Nu blev detta inlagg lite halvdant jag vet...jag tror mest att jag ville uppdatera er om de manader som har passerat....ni som foljer mig pa instagram far ju vecko (ibland daglig) dos av vad jag sysslar med i Melbourne men for den mer seniora gruppen (pappa kann dig traffad) sa ar bloggen bra... 
 
Puss och kram
 
 

Matstaden Melbourne

 

Vet ni hur underbart det känns att skriva att det nu är officiellt vår. Oavsett väder. Väldigt viktigt det här med att markera att 1 sep är vår. Har aldrig riktigt tänkt på att vi i Sverige har officiella vinter/vår/sommar/höstmånader…eller det kanske vi har? Jag menar, jag vet att vi har vinter i dec men jag skulle vilja påstå att den börjar redan i november och kan hålla på till mars?

 

Det känns i vilket fall som att denna var den lättaste vintern hittills och det blir min fjärde. Den var solig och inte alls så regnig och blåsig som det kan vara, visst var det bitvis kallt men tycker ändå, trots att vår lägenhet peakade vid 15 grader, det gick bra. Har nog aldrig kännt mig så ensam dock, begravt mig i jobb, vilket har varit perfekt. Nog det som har gjort att dessa månader gått så fort. Sanna har varit hemma i Finland, Marilou hemma i Nederländerna och Katrina på resande fot. Till och med Josh och Amar har varit borta så har jag kännt mig sjukt ensam. Och jag vet att man blir stark, verkligen, det stämmer. Men det är lite läskigt att tänka att det har gått dagar utan att jag har pratat med en enda människa förutom Steve och mina kollegor. Ha. Låter deppigt va? Det måste fortfarande vara det som är svårast. Att inte kunna ta upp telefonen och ringa sin bästis och prata….om vad som helst..Ibland frågar jag mig själv om det verkligen är värt det? Att missa så många år av vänskap, av stora händelser, av de små vardagssakerna som gör livet… Jag är mycket väl medveten om att varje år som går så glöms man bort, lite lite grann. Det är så livet är och det är något man får leva med. Det var så lätt för alla, inklusive mig själv, att säga att vi håller kontakten, vi pratar lika mycket eller vi mailar och skypar. Men så blir det aldrig. Och det är naturligt tror jag. Ingens fel eller allas fel. Det är bara livet.

 

Jag tänkte att detta inlägg ska handla om mat litegrann. Nej, jag ska inte tråka ut er med massa matbilder, även då jag tillhör den lilla grupp som älskar matbilder och blir glad och inspirerad istället för irrterad och uttråkad. Vet ni vad en av de bästa sakerna med att bo utomlands är? (Om man bortser från minussaldot på kompiskontot). Man ser allt med nya ögon. Det tar ett tag, det ska jag inte förneka. Har man bott i ett land som Sverige, speciellt, där det mesta är väldigt bra, är det svårt att komma till ett nytt land och känna att shit vad bra det är här. Vi känner oftast istället att  ”Gud vad bra vi har det” när vi jämför. Vi har ett välfärdssystem som många länder bara drömmer om att kunna efterlikna en bråkdel, vi har gratis skolgång…hallå hur många länder kan skryta med att skolan är för alla oavsett ekonomi? Ja men vi betalar högst skatter i världen, kommer nu någon säga. Ja vi betalar absolut höga skatter. Men vet ni vad, det gör vi i Australien också, absolut inte lika höga men nog betalar vi och det går inte till fri skolgång kan jag tillägga. Skulle jag få för mig att skola om mig, eller kanske fortsätta till masterexamen…som internationell student handlar det om sjuka hundratusentals summor, för en lokal student inte lika mycket men absolut kostsamt…tiotusentals och åter tiotusentals kronor. För att inte nämna skillnaderna mellan privatskolor och allmänna skolor…just saying…

 

Oki sorry skulle ju handla om mat detta…inte om australiens skolsystem…Okej så mat. Född på 80-talet och från Småland så har min barndom präglats av husmanskost, och det är något som jag förknippar med trygghet och värme. Jag älskade att kika i min mormors grytor, stoppade till och med korv med henne när det begav sig och min favoriträtt var potatismos och köttbullar. Mina matpreferenser har ganska ordentligt förändrats sedan jag flyttade hemifrån, vilket ju är helt naturligt. Man lagar mat själv och man gör lite twister på sina föräldrars rätter. Men flytten till ett annat land har gjort att jag har ifrågasatt maten vi svenskar fortarande är så glada åt samt mina egna matvanor mer. Och jag förstår mer och mer varför folk man diskuterar mat med tycker svensk mat låter helt galen. Jag menar, hur kan man försvara surströmming, sill, allt salt vi häller på, smörgåstårta (seriöst, vi tycker det är den bästa grejen någonsin men tänk lite…fisk på en tårta, köttbullar och grönsaker…såklart det låter helt vidrigt i andras öron).

Okej vi kan börja med frukost. Dagens bästa måltid. Frukost för en svensk ser helt galet annorlunda ut än för en aussie. Och frågar ni mig så tycker jag en typisk svensk vardagsfrukost är bättre än en australiensk och det är något jag fortfarande saknar. Då är jag är en sucker för filmjölk, kokt ägg, mörkt grovt bröd med vällagrad ost, keso…Eller en riktigt nice hotellfrukost hemma som har typ 20 olika sorters bröd, ostar, pålägg samt yoghurt/filmjölk och 20 sorters muesli, olika kokningstid på äggen (apviktigt ju, Steve tyckte det var det fånigaste han sett när vi åt hotellfrukost i Stockholm). En macka med pålägg som typ ost skinka och färska grönsaker är svårt att hitta här. Det mesta är tillagat. Du kan få en toastie om du ber snällt.Vitt bröd med dålig ost. Nej tack.

 

Meeeen, trots ovan så är helgfrukost heeelt annorlunda. Min favoritingrediens och ja, favorit i alla kategorier är avokadon. Och den mina vänner, den är stor här. Stor som i populär. En helgfrukost utan avokado är katastrof. Jag tror nog största skillnaden är att frukosten oftast är varm här, mycket stekt bacon och ägg. Jag försöker äta gröt i veckan samt knäckebröd, dvs närmast vårt goda knäckebröd jag kan komma.

 

Nu till lunch… och här börjar mina matrutiner skilja sig lite från hur jag åt i Sverige och vad normalt sett min familj brukar äta. Första grejen jag knappt rör längre är mjölk. Alla mjölkprodukter nästan. Jag drack inte mycket mjölk tidigare heller men i min familj har och är mjölkprodukter en stor grej i matlagning. Grädde…yum…såklart allt blir så mycket godare med en skvätt grädde. Creme fraiche, något som brukade vara en av mina favoritingredienser går att få tag på här men kostar runt 22 kronor burken… Jag köper det vädigt sällan för jag lagar sällan mat med det här.

 

Smör är nummer två, igen, kommer från en såsfamilj och vad gör en god sås ännu godare om inte lite smör? Haha. Australien har två såser. ”Såser”. Tomato sauce och mayo. Tomato sauce är ketchup. Sedan har de såklart gravy, vilket är ett samlingsbegrepp på sås men som refererar till den här bruna sörjan man ibland får till sin roast. Så, då jag har bosatt mig i ett icke sås-till-allt-jag-äter-land blir det oftast såslösa luncher, jag har avokado på mackan istället för smör, och jag avstår från mjölkprodukter.

 

Nu till sötsuget…Det finns inget gott godis här…alls…så there you go. Easy peasy. Fika gör man ju inte på samma sätt som ni vet. Nej mamma, du hade inte klarat en dag här utan dina frekventa fikapauser med kaka och påtår.

 

Vad jag lagar mycket av är asiatisk mat. Något jag sällan gjorde i Sverige. Den stora kinesiska, thailändska och vietnamesiska befolkningen här har gjort Melbourne till en helt fantastisk matstad. Jag har seriöst aldrig ätit så god thailändsk och vietnamesisk mat som här. De få gånger man åt något riktigt gott i Stockholm betalade man sjukt mycket för det och då känns det nästan inte värt det när man summerar kvällen. Såklart man blir påverkad av alla fantastiska restauranger här och vad man numera lagar själv. Under mitt första år här vad allt jag längtade efter en flottig kebabpizza med extra allt eller potatisgratäng med fläskfile haha…nu, 3,5 år senare not so much. Även om det står högst på äta-listan då jag är hemma i Sverige.

 

Det tar ju såklart tid att hitta sig själv i en ny vardag, en ny mataffär, lokalisera nya favoritrestauranger…men det är ju också något av det bästa som finns, att gör research, att upptäcka nya maträtter, nya smakexplosioner... Jag tror att denna flytt har lärt mig att tänka outside the box på ett annat sätt. Att vara öppen för nya saker. Oavsett om det är mat eller något annat. Ovan var ju bara ett exempel på hur mycket man kan förändras. Fast mamma, om du läser detta betyder inte det att jag inte vill att du ska laga din goda fläskfile i gräddsås…Eller sluta baka världens godaste kanelbullar…Eller dina hallongrottor…listan går att göra lång…

 

Nog talat om mat, ni blev säkert väldigt uttråkade av att läsa ovan, men den här bloggen är ju också lite av terapi för mig, att skriva av mig, oavsett om det är särskilt spännande eller inte.

 

Jobbmässigt så går allt så bra, jag och Steves trivs båda väldigt bra där vi är just nu. Jag har denna vinter fått göra ett par expos tillsammans med en kollega och det känns så kul att de skickar mig. Jag är fortfarande i upplärningsfasen när det kommer till antagningsprocessen för internationella studenter och trots att det är tusen saker att kunna så går det åt rätt håll. Jag vill absolut försöka inrikta mig mer mot marknadsföringdelen för internationella studenter och agents och min manager vet om hur jag känner. Jag tror det inte är redo att släppa mig helt och hållet än, då jag har kommit in i min roll väldigt bra nu och gör jag mer marknadsföringsjobb får någon annan täcka upp för mig…så ja, vi får se hur det blir.

 

För övrigt så har jag inte ett utan TRE besök hemifrån att se fram emot. Herregud, är man exhalterad eller vad? Jag går runt med ett fånigt leende på läpparna. Det är en speciell känsla att veta om att det kommer människor som jag älskar mer än något annat, hit på besök, till lilla mig. Vi börjar med en av mina favoritpersoner of all time, Jonte…November kan inte komma fortare… Vi skapar alltid speciella minnen när vi reser, oavsett vart.

 

Nej nu är det lördagkväll och jag ska spendera denna kväll med att se sista avsnittet av GOT...

 

Hörs snart igen.

lifeistoday.blogg.se

Jag bestämde mig 2014 att lämna min trygga vardag i Sverige och ge mig ut på ett äventyr ensam till Australien. Nu, mer än 3 år senare bor och jobbar jag i världens bästa stad Melbourne. Läs min blogg om min vardag här, om allt och ingenting, tankar, funderingar eller bara struntprat...

RSS 2.0