Nya möjligheter

Hej hej.

 

Sitter i soffan i skrivande stund med halsont och förkylning, tredje gången i år, mitt immunförsvar är verkligen på botten och med tanke på att allt gått non stop sedan jul så är det kanske förståeligt. Och visst kommer man aldrig hem utvilad från en semester? Jag tror aldrig jag har gjort det om jag ska vara ärlig, man behöver ju minst några dagar till för att återhämta sig från själva semestern.

 

Okej nu finns det risk att folk kommer tycka att jag är en stropp.. Men låt mig ändå berätta om resan till Hawaii. Som var bra. Missförstå mig inte nu, den var absolut bra. Bitvis även väldigt bra. Meeeen….Det finns ett men...Och kan det vara så att jag är lite mätt på att resa? Nej så kan det väl ändå inte vara? Resa är ju det bästa som finns och jag kan väl aldrig tröttna på det? Låt mig förklara då detta märkliga tillstånd har förvirrat både mig och Steve och vi har suttit ner efter resan både en och två gånger för att försöka sätta fingret på varför det inte var världens bästa trip?

 

 

Lång historia kort. Hawaii, bara man hör det tänker man paradis, fantastiska stränder...inga bekymmer. Och vi, speciellt jag, hade väldigt höga förväntningar. Har liksom alltid varit ett drömresmål för mig. Och igen…missförstå mig intte nu, det var allt det. MEN, något saknades. Ni vet när man anländer till vissa platser och det bara känns rätt…eller fel…eller så kan det också ta tid innan man känner något alls för den delen. En av Steves vänner som vi träffade på Maui utbrast en kväll: ”denna ö saknar själ”…Och hur töntigt det än må låta så tyckte jag det var spot on. Precis så kände jag för just Maui.

 

Först, det man inte får glömma är att Hawaii i stort sett bara importerar vilket gör att priserna är mycket högre än någonstans i världen, de är fullständigt beroende av sin turism vilket gör att vart du än åker, oavsett om det är avlägset och mitt ute i ingenstans, så är det dyrt och ändå lite turistigt. Maui, som var fantastiskt vackert absolut, kändes som jag inte riktigt fick grepp om. Vi gjorde allt man ”skulle” göra där och kände oss ändå förvirrade, vad gör det till sånt hypat resmål? När vi pratade om hur vi kände så kom vi fram till att vi är hyfsat lika när det kommer till vad vi värdeseätter när vi reser. Steve är mer äventyrlig än mig absolut men annars så är något som står högt pålistan spontana möten med locals…vilket hände en gång och det var också höjdpunkten på vår resa. Vi kör tvärs genom ön och stannar till vid en liten hydda uppe i bergen där en gammal kvinna säljer hembakat bananbröd och har hundra katter och en liten hund som kräks, där sitter vi och dricker hennes nybryggda kaffe med smak av choklad samt det fantastiska bananbrödet och lyssnar på hennes livshistoria. DET, mina vänner, är resa för mig och detta mötet gjorde min dag. Och jag ville haft fler sådana möten. Det hände aldrig mer tyvärr. Sedan var det andra saker som att Steve ville vindsurfa men det var inte bra just när vi var där, det blev aldrig någon perfekt session för honom vilket gjorde honom besviken såklart. Maui ska ju vara meckat för vinsurfing. Stränderna på Maui var vackra men det var helt enkelt för blåsigt, vi kunde inte ligga någonstans utan att blåsa bort så det var liksom inte behagligt. Och för mig, som lever för att hitta den perfekta stranden blev jag liksom snuvad på konfekten. Det kunde ju blivit så bra…eller?

 

Varför känner man sig så bortskämd när man säger att en resa till Hawaii inte blev så perfekt som man hoppades på? Jag hoppas ni istället tycker det är lite uppfriskande att jag faktiskt erkänner att nej det finns härligare ställen i världen, definitivt! Jag kan komma på en handfull bara sådär!

 

Något som dock var väldigt bra var maten...Då Hawaii har en stor japansk befolkning har ju det självklart färgat matkulturen med finfina japanska restauranger…sushin var med andra ord himmelsk. Sedan är jag ju en sucker för amerikansk fastfood, då pratar vi inte  en blöt cheeseburgare på donken utan bra junkfood. Jag åt och åt och åt. Jag har utvecklat ett beroende för buffalo wings. Seriöst. Jag drömmer fortfarande om dem. En dag åt jag så många att jag på kvällen mådde illa. Jag trodde jag blivit matförgiftad men sedan inser jag ju att det är ju för att jag har ätit 20 wings i ett svep…medan Steve ätit typ 7….

 

Nog talat om denna förvirrande upplevelse. Mycket har hänt på senaste tid. Steve har börjat sitt nya jobb på Always Dive och är inne på vecka två. Att vara ny på jobb är alltid jobbigt såklart och då Steve, även jag själv, vill kunna allt på en gång och inte vara till besvär och fråga så är det såklart en uppförsbacke i början. Det blir lättare, försöker jag intala honom. Jag själv har också landat ett nytt jobb, väldigt snabbt har det gått och jag har faktiskt knappt förstått att jag bara har en dag kvar på Wildlife Tours. På måndag börjar jag mitt nya jobb som office administrator på en revisionsfirma. Tillbaka till herderligt kontorsjobb med dresscode, bonussystem och måndag-fredag. Jag är taggad. Var inget jag planerade söka nu men jag blev praktiskt taget erbjuden tjänsten då jag kände tjejen som skulle lämna så jag tog chansen. Som jag skrev innan så sätter mitt visum käppar i hjulen och jag fick lova dyrt och heligt att inte kräva sponsorship om det skulle ta slut mellan mig och Steve. Jo min manager sa det faktiskt rätt ut. Hårda bud jag vet men jag uppskattar hans ärlighet.  Jag har ingen aning om hur detta kommer bli, men jag är så lättad över att få jobba måndag till fredag igen, få tillbaka mina helger samt ett jobb som ligger mitt i city. Mitt första riktiga fasta heltidsjobb i Australien! Tar tio minuter för mig till Flinders St med tåg sedan kan jag gå till Queen St där kontoret ligger. Jag har såklart blandade känslor inför att lämna, det känns liksom inte som man lämnar ett jobb utan en familj. Men jag vet också att jag alltid kommer ha dem i mitt liv. Har genom det jobbet fått ett par nya nära vänner här och de växer inte på träd som ni vet. 

 

Hade min 30-års fest häromkvällen, så lyckat. Bästa kvällen på länge. Allt var nästan perfekt. Perfekt hade varit om NI hade varit där. Men, familjen och vännerna jag har här är bra, de är äkta och de bryr sig. Kändes som en kväll som jag inte ville skulle ta slut.

 

Jag har börjat titta på biljetter hem till jul, hög tid att boka men tyvärr så kan jag inte det förrän jag vet hur jag kan ta ledigt i december. Jag vet att vi kommer ha det extremt busy då och att min chef sade vid intervjun att han inte vill att någon tar ledigt innan jul. Men kontoret stänger även vid jul så jag räknar med runt 15e dec där. Hoppas hoppas. Jag har åtminstone tre nykläckta bebisar att hälsa på då så jag är så förväntansfull. Nu väntar ju en förhoppningsvis lång sommar för er därhemma och en förhoppningsvis kort vinter för oss…men sedan går det fort. Det måste gå fort.

 

Jag längtar efter er hela tiden mina hjärtan. 

 

Puss och kram




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

lifeistoday.blogg.se

En blogg om mitt liv i Australien där jag bor och arbetar sedan två år tillbaka.

RSS 2.0