Vardagstankar

 

God måndagseftermiddag min familj och mina kära vänner.  Blev väckt klockan sju på min lediga dag av att de skulle byta stuprännorna runt huset… väl vald dag att vara ledig på. Ingen sovmorgon med andra ord. Jag har en ledig dag per månad med mitt jobb, vi jobbar sju minuter extra varje dag eller något liknande för att kunna få ut en hel ledig dag per månad, helt okej måste jag säga. De pushar en även att inte spara dessa dagar utan att faktiskt ta ut dem då det är en förmån man ska utnyttja. Ganska så vacker höstdag idag, kallt såklart men solen är framme åtminstone. Gympass med Steve betyder obeskrivlig träningsvärk i morgon. Har fortfarande inte riktigt kommit över min olustighet över gym, och blir typ förbannad när jag inte klarar av något lika bra som honom haha…

 

Nu har vi kommit ganska bra i ordning i vår lägenhet och det börjar kännas som ett hem. Finbesök av Carro i  Mars och det var så fantastiskt att kunna erbjuda sovplats, något jag inte kunde när Frida var på besök förra året. Så mysigt att vakna upp och veta att man har henne där i rummet bredvid…Var obeskrivligt härligt att få en vecka med henne. Vi hade inte setts på nästan två år men det kändes som vi sade hej då igår. Som det var en dag sedan jag berättade för henne vad jag skulle göra, som det var en timme sedan hon svarade ”Men klart du ska, det har jag ju alltid vetat att du skulle göra”. DET är äkta vänskap. Att inte ifrågasätta utan att bara finnas där. Vänskap är att man kan låta det gå en längre tid men att det ändå känns precis som förut när man väl ses. Vi har förändrats mycket, men vår vänskap är lika stabil. Jag tror det blir ännu viktigare för mig att få det bekräftat när jag bor så långt hemfrån, vetskapen att med vissa vänner förändras inget, utan det förblir lika fint, lika äkta. Hon är nog också den som är mest lik mig när det kommer till att bara kasta sig utför, in i det okända och trots rädsla och oro bara köra…Skillnaden är att hon är modig på en helt annan nivå än mig… Jag är så imponerad över allt hon gör och hur hon ser möjligheter i det mesta, inte hinder. Jag är nog mer rädd, försiktig. När vi satt på balkongen första kvällen och åt poke och drack vin och hon träffade Steve för första gången så slog det mig också hur mycket hon påminner mig om honom. Låter konstigt men just det jag skrev här ovan att hon är orädd på ett sätt som Steve också är…Jag blir glad över att ha sådana människor i mitt liv, som får mig vilja mer, få mig ta det där extra steget…

 

Nu är det verkligen vardag här, därav en blogg som innehåller mer saker av det slaget. Det slog mig häromdagen när jag gick till vår lokala Coles (typ ICA) och skulle handla mjölk, hur bra jag trivs i St Kilda…eller Balaclava rättare sagt som området heter. Jag vet inte varför jag känner mig så tillfreds och hemma just här, men när jag jämför med Aspudden där jag bodde en längre tid, är det som natt och dag. Aspudden tog också tio min med tunnelbana in till city, härifrån åker jag tåg in till city på tio min så det är en närförort det också. Det var såklart mycket annat som spelade in att jag mådde som jag gjorde i Stockholm men det är en annan aura över denna plats, och en helt annan vibe i nästan alla förorter jag har varit i runt om i Melbourne.  Här känner jag kassörskorna på Coles, på ICA Aspudden sade jag nog knappt ens hej till dem…(hemska oförskämda jag)…. Är det kanske för att man har hittat rätt med så mycket annat, att resterande pusselbitar faller på plats också?

 

Ett annat steg i rätt riktning är att jag även har blivit temporär resident (YAY!) …så kanske känner jag mig ytterligare lite mer australiensk? Det tog exakt ett år för det visumet att bli godkänt, och när jag läser vad andra svenskar skriver om sina ansökningar så vet jag att det kunde ha tagit mycket längre. Tyvärr har den australienska regeringen precis ändrat visum-reglerna och det kommer ta längre tid att bli medborgare. Det spelar inte så stor roll egentligen, mest att det är tråkigt att behöva vänta ännu lite längre. Nästa år kan jag åtminstone ansöka om mitt PR vilket inte borde ta två år att få…men nej, de gör det inte lätt för en…Och det ska väl inte vara lätt heller för den delen.

 

Tyvärr går vi mot vinter nu och det betyder inte bara att innetofflorna är på utan även att Mimmi åker hem om några veckor. Jag kan helt ärligt inte förstå att det redan gått  fem månader…vart har tiden tagit vägen? Så glad för den tiden vi har fått ihop fem men också såklart ledsen över att hon ska åka. Nej, det verkar inte bli lättare med tiden…och det går heller inte att avsiktligt inte fästa sig vid någon…som man redan fäst sig vid…Det man känner känner man ju och jag försöker istället tänka att det är så fantastiskt att man nu har ytterligare en 10-poängare i sin vänskara. Och i hemlighet önska att hon kommer tillbaka…såklart…

 

Jag längtar hem jättemycket nu när det närmar sig sommar…och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte ville åka hem på besök. Inte så att jag går runt och är ledsen eller så men det är bara liiite jobbigare under vintern här. Två veckor i Sverige i augusti hade varit perfekt…men tyvärr så måste jag spara mina semesterdagar och mina pengar… jag kommer få vänja mig vid vartannat år som det ser ut nu. Hade man inte varit så otroligt förljust i att resa världen över så hade jag kunnat åka varje år men nu vill man ju inte lägga alla pengar och all ledighet på Sverige…på att åka hem. Men ni vet ju alla att ni är väldigt mycket välkomna hit på besök :)

 

Blir ett ganska kort inlägg idag, jag vill mest hålla er uppdaterade och att ni ska veta att jag mår bra, vardagen lunkar på och livet känns väldigt trivsamt. Det finns såklart alltid saker man vill förbättra, nya mål man sätter upp, men i nuläget är jag väldigt glad över att min familj mår bra där hemma, att vi får vara friska…

 

Jag tänker på er varje dag. KRAMAR och kärlek




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

lifeistoday.blogg.se

En blogg om mitt liv i Australien där jag bor och arbetar sedan två år tillbaka.

RSS 2.0