Eufori och krashlandning

Hej! Bloggen har tyvärr blivit lite av ett minne blott nu. Det är som att ju längre tid man bor ifrån Sverige, desto mindre spännande känns ens liv och att skriva blogg om vardagen här skulle helt ärligt tråka ut er. Och det är väl kanske bra att det blir vardag av detta också till slut, nu har jag ändå bott här i 4.5 år. Jag känner mig varje dag mindre och mindre som en besökare och mer och mer som en permanent medborgare, men jag skulle nog inte säga att jag är en true aussie än. Jag tänker forfarande på hur mycket mina dollar är värda i svenska pengar, och tycker att den australienska dollarn fortfarande är lite av låtsaspengar. Farligt I know haha.

 

Jag kom för en vecka sedan tillbaka från ett besök hemma. Tänk er att inte ha upplevt svensk sommar på 5 år. Och så kommer jag hem till den typ bästa på 300 år, väldigt overkligt och nästan lite magiskt. Jag vill egentligen bara med detta inlägg berätta hur det känns att komma hem och att lämna. För detta är något jag tänkt på ett tag och det liksom gnager lite. 

 

Jag har nog varit ganska så, jag vill inte säga nonchalant men lite avtrubbad när det kommer till just det här med avsked. Jag har ju varit hemma ett antal gånger sedan jag flyttade men just denna gång blev det alldeles lite för perfekt för att kunna lämna utan att helt enkelt mentalt krasha. Låt mig förklara.

 

 

Jag står nära min familj, säkert nämre än många vänner och bekanta jag känner. Jag är speciellt nära med min mamma då det in princip varit jag och hon, som ett oskiljaktigt par som man inte jävlas med, sedan jag var 6 år gammal tills att jag flyttade ut när jag var runt 20 år. Min syster och jag har alltid haft en fin relation, men av det naturliga skäl att det skiljer åtta år mellan oss har vi kommit varandra ännu närmre de senaste åren vilket är fantastiskt. En till bästa vän liksom. Att komma hem på besök gör att man anammar en roll ungefär, min har varit den starka personen som valt att flytta för att jag faktiskt aldrig trivdes i Sverige och som måste vara den starka även när jag lämnar igen. Och det är till viss del sant. Jag vill vara den starka, den som vågat, den som inte går att rubba... För jag ville ju lämna Sverige och jag vill väl lämna nu med, visst? 

 

Så. Denna sommar, denna underbara, varma, (extremt varma) ljusa, glada, vackra, härliga sommar som måste vara den längsta vi någonsin har upplevt? Lyckan att glida in på perrongen i Växjö, även fast inte Öresundstågen hade AC och det inte fanns någon serveringsvagn så jag hade varken ätit eller druckit sedan flyget…Lyckan att se lilla mammi stå där med sitt vita leende och asbruna fejs. Då börjar det. Två helt underbara veckor fyllda med allt jag saknat och allt jag velat uppleva igen, om så bara för en endaste gång till. Fika i solen, bada varje dag (med medtaget fika), läsa skvallertidningar i solen (bli serverad fika av syrran) osv. Familjehäng deluxe. Denna kvalitetstid, då man inte gör så mycket, utan man bara är, som känns så oviktig när man är mitt uppe i det men som är så otroligt viktig när den är över. För vi fick ju den tiden tillsammans.

 

Att få spendera EN HEL HELG med sin bästa kompis och hennes familj. Herregud nu skojar någon? Att man är så lycklig så att man går sönder och man hoppas att hon förstår hur mycket jag känner så. Hur mycket man vill spara varje ögonblick i en liten ask någonstans, för mig att ta fram och skratta åt, att gråta åt när jag behöver det... Att få besöka min pappas gård på sommaren, när allt blommar, göra utflykter till platser där jag har så många barndomsminnen ifrån. Att få träffa min universietetskompis Ida på lunch ute på landet, snacka om campuslivet back in the days och bara ha det gott. Möta upp min Jonte på alltför många flaskor vitt vin i solen, prata politik och om hur många idioter det finns i världen, för att glömma att vi måste äta och sedan när allt är stängt hamna på Oxgrillen där vi beställer korv med mos. SÅDANA ÖGONBLICK.

 

Man fångar dagen, varje dag tills man närmar sig dagen då man ska lämna. Då går det inte riktigt undvika den gnagande magvärk som smyger sig på. Det börjar göra lite ont liksom. Den dagen, när mamma hade bokat taxi till mig för att undvika hej då vid stationen. Allt gick så bra så bra tills det inte gick bra längre och jag bröt ihop. Åh varför kunde jag inte ha hållit mig tills jag åtminstone satt i taxin? Plågsam tågresa upp till Stockholm för två sista dagar i Sverige. Och det är här det börjar, jag känner mig helt ur fas. Det är som det här avskedet i Småland har satt sina spår och jag kan likom inte skaka av det. Jag är en ”mess” som Steve skulle kallat det. Jag känner mig illamående och yr och ledsen och allt på samma gång.

 

Hade sammanlagt bokat in sex dejter i Sthlm. Nu tänker ni och jag själv faktiskt att det kanske inte var så smart… Men om man så jävla gärna vill hinna med och träffa sina åtminstone närmaste vänner på den korta tid man har, då försöker man väl? Två timmar med Jossan, två dyrbara timmar med denna människa. Heeeej (lipar lite), två timmar senare heeej dååå (lipar lite). On to next one. Frida efterliknade det med speed dating… det stämmer verkligen. Och man är i en känslomässig bergodalbana. Middag boom. Vilja insupa Sthlm en varm sommarkväll. Skrattar så jag gråter. Men dagen efter gråter jag nog mest.

 

Vaknar upp till sista dagen i Sverige, och ni vet den känslan när man bara vet att något är fel. Feberfrossa, känner mig typ sjuk, och med den största klumpen i magen ni kan tänka er. Ensam i ett hotellrum på Söder. Jag är ynkligast i världen och jag vill bara härifrån. Jag gillar inte att använda ordet ångest för det är så otroligt laddat och liksom stort. Men jag tror jag fick en ångestattack av något slag. Kunde inte sluta gråta, herregud här ligger jag en 32 åring som inte har absolut något att gråta för, att klaga över, som lever ett ganska så himla gött liv, frisk, min familj mår bra, har massor med vänner, etc etc och listan kan göras lång…Här ligger jag med panik. Panik över att lämna detta. Och jag kan inte skaka av det. Jag hade som sagt planerat att träffa tre underbara vänner denna dag, Mimmi, Joel och Carro….och ångesten (här kommer det igen) och det dåliga samvetet över att ställa in… Men också vetskapen att man verkligen inte är i skick att träffa någon. När kroppen och huvudet bara säger nej.

 

Frida tröstade så fint som den sjukt underbara människa hon är. Amsterdam dagen efter hjälpte (ja precis, jag har sååå mycket att klaga över). Så gick det över, lite, sakta men säkert, ångesten, paniken över att lämna Sverige, för att lämna plats åt nya minnen och upplevelser i en ny stad. Som tur var. Flyget hem till Melbourne gick okej, visst det gnager såklart, det gör ont på något sätt, men inte så att jag inte står ut. Jag vet att världens bästa kille väntar på mig thank god. Och när han stod där på tåget med sitt skägg, sitt rufsiga hår  och med de där ögonen...Jag vet ju varför jag har valt att bo här. För HAN bor ju här.

 

Jag tror jag behöver skriva ner allt detta så ni där hemma förstår, om jag verkar konstig, eller off, eller jag vet inte…this is why. Man kämpar ständigt med dåliga samvetet över att inte komma hem tillräckligt ofta, inte hinna träffa alla, eller de man träffar hinner man inte träffa så länge som man önskat.

 

 Jag vet ärligt talat inte hur jag kan göra mina små resor hem annorlunda, och som någon sa, det blir aldrig lättare…nähä… skulle vara att komma hem på vintern då som jag nämnde tidigare, lindrar kanske smärtan liiiite.

 

Jag älskar er så sjukt mycket och ni betyder seriöst allt för mig. Vi ses i juni 2019. 

 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

lifeistoday.blogg.se

Jag bestämde mig 2014 att lämna min trygga vardag i Sverige och ge mig ut på ett äventyr ensam till Australien. Nu, mer än 3 år senare bor och jobbar jag i världens bästa stad Melbourne. Läs min blogg om min vardag här, om allt och ingenting, tankar, funderingar eller bara struntprat...

RSS 2.0